Lundagårds studentlivskrönikör Clara Castenfelt är stammis på flera av Lunds nationsklubbar, och hamnar snarare förr än senare på dansgolvet vid varje givet festtillfälle. Men vart hon än är finns alltid en störning närvarande: männen, och deras gemensamma brist på rumsliga medvetenhet.
Hej, killar. Jag vill att ni alla ska veta att jag, i hjärtat, inte har något emot er. Faktum är att när jag var yngre bestod min huvudsakliga vängrupp främst av pojkar, eftersom de flesta tjejer var elaka mot mig. Ni berikar mitt liv, i ensemble med mina kvinnliga vänner, på sätt som är för komplicerade att förklara och i stället måste kännas. Ni killar bidrar också med en air till utekvällen som jag verkligen uppskattar – den där charmiga, pojkaktiga touchen av hänsynslöshet. Men vad ni håller på med i dessa trånga nationsklubbar måste upphöra nu på en gång, innan jag armbågar en av er i näsan med allra största avsikt.
Reglerna för dansgolvet är bräckliga. Man måste beslutsamt hävda sitt utrymme, utan att inkräkta för mycket på någon annans. Utöver det bör man också vara förlåtande när någon ramlar in i en, eller råkar tappa balansen. Men ska jag vara ärlig är de flesta som planlöst ramlar i min famn under utekvällar kvinnor. Vi skiljer oss dock från er killar, i den meningen att vi ofta ber om ursäkt. Alternativt ber våra vänner om ursäkt å våra vägnar, om man råkar vara lite överförfriskad. Det verkar dock som att ni killar står över dessa artighetsgester. Denna obalans som råder kan omöjligt bero på våra fysiologiska skillnader. Jag förstår att det kan vara lite bökigt att röra sig på ett dansgolv när man har två meters axelbredd, och ens apliknande armar vevar omkring i rummet likt de där uppblåsbara figurerna som amerikanerna sätter upp utanför sina bensinstationer. Men de flesta av er är inte i närheten av så välutrustade. Era föräldrar lärde bara er aldrig att vara uppmärksam på era omgivningar när ni leker krig.
På en bra utekväll, när musiken och stämningen är som bäst, känner vi oss alla trygga i oss själva – jag skulle aldrig vilja förstöra det för någon. Det blir dock otroligt svårt att njuta av kvällen när en blöt ryggtavla försöker skotta undan mig som en snöplog i januari. Jag antar alltid att det inte är med mening, tills jag vänder mig om för att se sju eller åtta av er snubbar som försöker bilda en ring runt er halvsnygga kompis, som verkar känna sig oerhört säker på sina moves ikväll. Och sedan, till råga på det, vill ni hoppa. Gud vad ni vill hoppa, och använda faciliteter ni inte har. Det är synd att ingen av er har balansen att överträffa en sjuåring, och att jag och resten av dessa stackars tjejer måste vara motvikten mellan era svettiga ryggar och ett hårt, klibbigt golv. Klubben är ett stort jävla barnkalas, och vi tvingas alla vara era mammor.
Livet är inte rättvist. Dansgolven är lika ombytliga och slingrande som havet självt. Den som ger sig med i leken får leken tåla, och så vidare. Men ska tjejer tvingas vara fast i den här loopen för alltid, dömda att korrigera inte bara er, utan också varandra, att inte ta för mycket plats? Vi har aldrig bett om det. Jag kommer att ta på mig att leda revolutionen av hänsynslösa, vevande, och irriterande tjejer på klubben. Se den här krönikan som ett hot. Njut av er sista storhetstid på Kajplats ikväll, så ses vi på Sunset imorgon.
