När hela Sverige fått återupptäcka Killinggänget genom en ny SVT-dokumentär ger sig Glenn Killing själv, Henrik Schyffert, ut på turné. Clara Castenfelt besökte Lunds stadsteater sent i februari för att bevittna Henrik Schyfferts första standupshow på fem år, och blev – till sin besvikelse – inte besviken.
Kalla mig för en hatare, men jag har på senaste tiden varit otroligt anti manliga komiker – särskilt om de är välkända och i övre medelåldern. Många av dem har helt enkelt fått för mycket sändningstid. Som gamla ostar gör de sig påminda, med pälsiga och skrynkliga nunor, längst in hörnet av Sveriges kulturella kylskåp. Henrik Schyffert är inget undantag från den metaforen. Killinggänget, NileCity, Parlamentet, flertalet enmansshower, och regissör av både Solsidan samt Guldbaggevinnaren Spring Uje Spring. Han har varit överallt. Av god anledning, vill jag tro, åtminstone i början. Men när är det nog? Inte än, tydligen.
Efter fem tysta år beger han sig nu ut igen, med det ack så självklara namnet på en comebackturné: Schyffert Forever. Jag läste vad han hade att säga om sin egen show innan jag gick dit: ”Kul, glatt, och enkelt – det blir old school den här gången!” När jag hör orden “standup” och “old school” i samma kontext tänker jag på typ Eddie Murphy. En spillevink i tjocktröja som står på en odekorerad scen och spottar ut träffsäkra och skitroliga samtidsspaningar, där det minsta uns av allvar eller smärta snabbt blir sopat under mattan. Publiken som köade för att släppas in till Schyfferts show var inte ung heller: mer än hälften av dem var säkert i övre 30- årsåldern. Jag blev lite obekväm. Jag tänkte: om jag ska sitta igenom 90 minuter av skämt om hur lättkränka dagens ungdomar är, så spränger jag domkyrkan.
Domkyrkan i Lund står kvar, för att Henrik Schyffert överraskade mig rejält. När vi går in i salen ligger han raklång på en schäslong, mitt på scen, och spelar Familjen i högtalarna från sin telefon. När han väl drar ur sladden och ställer sig upp tuffar kvällen på med “rät och slät” standup om att doppa tårna i influencerkarriären, den politiska högerns förföriska (men osammanhängande) viskningar, och familjelivet med Nour El-Refai. Jag försöker stå emot, vara kritisk, men liksom alla andra på Lunds stadsteater blir jag charmad.
Kanske är det alla år av gapande som har slitit på honom, men jag upplever att det finns en ny och trevlig värme runt Schyffert. Han känns mer sympatisk och öppen än någonsin. Och trots att jag skrattar nästan hela tiden så förnimmer jag också en hjärteröd tråd som sakta blottläggs under kvällen. Schyffert pratar bland annat om sin mamma, som i princip lärt honom att vara rolig. Min egen mamma är ju visserligen Göteborgare, så hon har absolut varit med och format min humor. Den motsvarigheten för mig, dock, är främst min pappa. Jag ser honom i Schyffert, särskilt hans(klockrena) imitationer av Killing- karaktären Percy Nilegård. Men också när han pratar om hur humor inte behöver vara en vägg som stöter ifrån sig allt som gör ont, utan en potent källa till intimitet som för oss närmare de vi älskar.
Henrik Schyffert har sedan -92 lyckats klamra sig fast vid relevansen med tänder och klor. Inte av desperation, utan för att han helt enkelt är ett proffs. Jag står dock fortfarande fast vid att han, likt många andra långt gånga manliga komiker, är som en gammal ost. Mer blåmögelost än något annat – gammal, eventuellt lite ofräsch, men så jävla bra i rätt sammanhang. Jag vill vara anti, men jag kan inte. Motvilligt erkänner jag i stället att Schyffert kommer fortsätta vara en av våra bästa – kanske inte forever, men inom överskådlig framtid.
