I Hotel Pro Formas "Flammenwerfer” möter publiken Carl Fredrik Hills konstnärskap på ett helt nytt sätt. Lundagårds Hannes Eriksson Ahlström har sett ett allkonstverk som trots sitt avskalade yttre, blir en upplevelse allt annat än blygsam.
Carl Fredrik Hills karriär som landskapsmålare blev inte långvarig. Efter fyra år i Frankrike blev han 1878 inlagd på mentalsjukhus, diagnostiserad med hallucinationer och paranoia. Tillbaka i hemstaden Lund tog hans syster och mor hand om honom i nästan 28 år, innan hans död 1911. Men sluta måla gjorde han aldrig. I teckningarna från hans sjukdomstid gestaltas psykisk ohälsa naket och obönhörligt, både i det vackra och mörka.
I konstnärsgruppen Hotel Pro Formas allkonstverk Flammenwerfer (eldkastaren) visas Carl Fredrik Hills konstnärskap i ljuset av schizofrenins förmåga att kasta ner en människa i det djupaste mörkret. Över scenen projiceras konstnären Marcus Pinds videoinstallation av Hills konstverk. De flyter in och ut över scenen och blir som ett litet kosmos där Hills sjukdom och konst verkar så uppenbart sammanflätat. I verken blottas ett liv av isolering och vanvett, det blir en dörr för utomstående att snegla in och skrämmas eller beundras. I Hills teckningar syns inte bara verket, utan människan bakom. Den person som, isolerad från resten av världen, tecknade ner sitt eget universum.
På scen står rocklegendaren Blixa Bargeld från det tyska industrirockbandet Einstürzende Neubauten. Med Carl Fredrik Hills teckningar cirkulerande i bakgrunden tar sig Bargeld fram till scenens mitt, barfota och i en enkel svart kostym. Det är nedskalat och mörkt och färgerna går i nyanser av grått och brunt – likt det enkla papper som Hills teckningar är ritade på. Men det avskalade yttre står i kontrast mot den stora och omtumlande upplevelsen som Flammenwerfer lyckas att skapa. När Blixa Bargeld med en öronbedövande ljus stämma skriker in i micken blir upplevelsen av ångest och sjukdom inte bara känslomässig – den blir kroppslig.
I bakgrunden av scenen rör sig vokalensemblen IKI. På sig har de stora uppblåsbara klänningar av designern Henrik Vibskovs som från den ena stunden till den andra kan blåsas upp, för att sedan smalna av igen. Stämmorna ligger tätt intill varandra när de sjunger de upprepande textraderna, bara några små variationer i tonhöjden avslöjar att ensemblemen består av sex personer, som långsamt drar sig runt i skuggan av Carl Fredrik Hills teckningar.
Librettot beskriver alla de symtom som kommer av schizofreni. Psykos beskriv sexempelvis som: ”A collection of symptoms that affect the brain. Loss of touch of reality.” Det är en kall, väldefinierad uppläsning av de tillstånd som patienten kan försättas i och skapar en skarp kontrast till Hills så individuella och levande formspråk, som trots allt är en produkt av samma tillstånd.
Helheten är lika delar omtumlande och skrämmande. Videoinstallationen tillsammans med musiken gör att teckningarna känns närmre och kraftfullare än om de visas var för sig. Det är en respektfull skildring av schizofrenins förgörande kraft, där Carl Fredriks Hills konstnärskap behandlas med respekt och vördnad i ljuset av sin sjukdom.
Jag lämnar salongen omskakad av Flammenwerfers kraftfulla uttryck. Likt Carl Fredrik Hills teckningar blir konsertsalen också som ett kortlivat kosmos, där sång och bild används för att försöka förstå sig på en persons inre liv – lika komplext och unikt som hos andra.
