Lundagårds brevväxlare Thea Sandin är mitt i sin tentaperiod och drömmer om Köpenhamn. I sitt senaste brev till Studentbladet skriver hon om staden där solen alltid skiner, alla är snygga – och allt är dyrt.
Hej Vendla! Vad spännande att du ska våga mer, jag hoppas få höra mer om dina kommande noveller och framtida äventyr. Själv sitter jag mitt i min tentaperiod och har aldrig varit så miserabel som jag är just nu. Mina dagar består av att vakna tidigt, släpa mig till skolan och med hinkvis av kaffe försöka jobba mig igenom mitt kursmaterial. Inte helt kul.
Det är inte det här jag är gjord för, tänker jag för mig själv! Nu har våren sakta kommit till Skåne och det enda jag borde göra är att åka till Köpenhamn och sitta på en uteservering med ett glas vin i handen. Det är den ständigt återkommande dagdrömmen när tentaplugget känns för svårt – drömmen om Köpenhamn.
Den danska huvudstaden är så nära, men ändå så långt borta. Dessutom är Köpenhamn en av mina absoluta favoritstäder. Tanken när jag flyttade till Lund var nog att jag skulle åka dit i tid och otid. Så har det ändå inte blivit.
Tågbiljetten över sundet är fruktansvärt dyr och den svaga svenska kronan lämnar mycket att önska. Det är dyrt att ens andas i Danmark! Att ta en kaffe kommer ruinera dig och låt mig inte ens tänka på att gå runt i alla fina second hand-butiker och sukta efter alla de kläder jag aldrig kommer ha råd med.
Det är realiteten, men låt oss stanna kvar i min dröm. I min dröm tar jag tåget över bron och möts av strålande sol och krispig luft. Jag har på mig mina snyggaste kläder, en silkeskjol och ett par svarta stövlar med klack (i min dröm får man aldrig skoskav, hur långt man än går) och stegar direkt mot närmsta kafé.
På en uteservering dricker jag en cappuccino och tittar på människor. Alla är snygga i Köpenhamn. Det finns liksom ingen som inte har bra stil. Vad lägger de i vattnet här, tänker jag?
Jag går i butiker, köper en liten scarf och sen beger jag mig mot baren där jag ska möta upp min kompis.
Vi dricker naturvin och äter gröna oliver (ja, vi är bara simpla tjejer, vad kan jag säga) och frågar oss själva varför vi inte gör det här oftare? Sen pratar vi som att det inte finns en morgondag, och jag åker hem till Lund med ett fullt hjärta.
Tidsserieanalysen drar mig snabbt tillbaka till verkligheten, men drömmen om Köpenhamn ligger kvar som en hägring. Snart, snart, snart, viskar staden till mig. Snart, snart, snart, viskar jag tillbaka.
