Var Gladspexet bjuder på familjedrama, jättar som älskar allt som glimmar och en konfirmation. Lundagårds Johan Larsson har sett Var Gladspexets nyproduktion "Tors Hammare" och imponeras av dess många överraskningar.
I Asgård är Odin allsmäktig konung, men att få allt serverat på silverfat blir efter ett tag tröttsamt. Inte hjälper det att hans söner Tor och Loke bråkar om vem som ska ärva riket. Tor är favoritsonen, men hade han varit det utan sin hammare? Spexets handling uppenbarar sig när Loke presenterar sin plan att sno Tors hammare, för att bli tronföljare. Odin har dock inte bara söner utan även dottern Freja som känner att hon aldrig får sin fars uppmärksamhet för att hon är kärlekens gudinna.
Trots den dramatiska beskrivningen är Tors Hammare ett fånigt spex. I ena scenen kommer en grävmaskin inrullande, och i nästa stund intas scenen av tre valkyrior där den färöiska valkyrian bara gör oförståeliga läten. Det är bara ett av många bevis på att spexets humor inte måste komma från ord man förstår.
Löjligheten i spexet kommer också från omtagningarna av kupletterna som kan vara de mest kreativa jag någonsin har sett på en scen i Lund. Inte bara byts det melodi och text, utan de lyckas hela tiden imponera med något nytt och oväntat. Under ett omtag springer blåsorkestern ut på scen och i ett annat byter de melodi cirka fem gånger. Kreativiteten i omtagningarna räddar vad som annars hade varit rätt så ointressanta kupletter.
Orden som slog mig under hela spexet var ”genomtänkt” och ”passionerat”. Ofta handlade det om så små saker som hur karaktärerna gestikulerade eller gjorde ett visst ansiktsuttryck. Särskilt Loke lyckades med detta varenda gång han stod på scenen. Den fantastiska koreografin hjälpte också till och gav liv åt varje kuplett. Detaljerna satt även i dekoren vars rekvisita gav en ytterligare dimension till spexet. Sist kan även manuset nämnas, som väver in roliga ordvitsar, rim och dialog bara med fåglar utan att det känns krystat.
Tors Hammare är ett spex som knappt gör några misstag. Visst, berättelsen känns lite osammanhängande i första akten, men när varje scen alltid bjuder på något nytt glöms det snabbt bort. Och visst, mängden sidokaraktärer på scen kan bli väldigt många, men det funkar eftersom samtliga karaktärer är roliga och relevanta för spexets handling.
Var Gladspexet fortsätter med sina fåniga och överdrivna spex och de fortsätter att imponera. Tors Hammare är ett spex som får publiken att se fram mot varenda scen, för det är omöjligt att veta vad som kommer hända härnäst. Återigen visar de på att det som verkligen krävs för ett bra spex är passionen som kan finnas i varje students hjärta så länge de får chansen att demonstrera den.
