Vid en festlig tillställning väcktes en enkel fråga som snabbt förvandlades till något mer: "Var kommer du ifrån?". Lundagårds kulturkrönikör Florencia Larrosa reflekterar över gränserna för kulturell nyfikenhet.
Jag var på fest och pratade med mina kompisar, min partner och en av gästerna. Kvällen hade precis börjat, nya människor fortsatte dyka upp i lägenheten och stämningen var härlig, som det brukar vara när helgen har precis börjat. Konversationen rullade på, vi berättade hur vi kände varandra och den som hostade medan vi tog klunkar från våra drinkar. En av mina kompisar sa att hon hade träffat mig ”när jag precis hade flyttat till Sverige” och då vände samtalsämnet direkt. Gästen avbröt sitt drickande, tittade rakt på mig och började ställa en massa frågor om mitt ursprung, men på ett sätt som kändes mer som ett förhör än ett vanligt snack med en främling på fest.
Som icke-född-i-Sverige är jag van vid frågor om min kulturella bakgrund. Missförstå mig rätt, jag tycker om att prata om det. Jag är alltid på att förklara latinokulturen, att tipsa om Montevideos bästa ställen och visa bilder på mitt hemlands finaste stränder. Jag skäms inte över att vara sydamerikansk. Men hur van och glad jag än är över hur mitt liv ser ut blir jag fortfarande förvånad över hur vissa personer ställer frågan om någon annans ursprung. Jag blir förvånad över hur en del ”Var kommer du ifrån?” låter mer som ”vad gör du här?”.
Under festen tänkte jag att det kanske var jag som var för känslig. Jag tänkte att jag kanske var för ”politiskt korrekt” och därför valde jag att släppa det. Jag fortsatte dansa och mingla, som om ingenting hade hänt. Jag visste ju att gästen inte menade illa med sina frågor och som sagt var det något som jag ändå tyckte om att prata om, så jag ville inte lägga mycket energi på det, trots att det kändes olustigt. Men när festen började ta slut hörde jag hur några andra gäster satt i ett hörn och pratade om just det, att få frågan om ens kulturella bakgrund. Då insåg jag att jag inte var ensam i min reaktion på det kulturella förhöret, att jag kanske hade rätt i att vara upprörd.
Efter festen reflekterade jag vidare över händelsen, och jag tampades med en fråga som dykt upp extremt mycket ända sedan jag flyttade till Lund. Om vi bor i en värld där omständigheterna har fått kulturer att flytta runt jorden, när och på vilket sätt är det okej att fråga om en främmande persons ursprung?
När man bor i en studentstad som Lund, där man möter människor från olika ställen, är frågan oundviklig. Men det finns en fin linje mellan nyfikenhet och omedveten rasism, en fin linje mellan att visa intresse och göra den andra obekväm.
Så mitt svar på tidigare nämnda fråga, som icke-född-i-Sverige, skulle kort vara detta: Det är okej att fråga så länge den andra vill, och så länge dina följdfrågor inte liknar en terapisession eller ett polisförhör. Fråga först om du får prata om den andra personens bakgrund. Om det är första gången ni träffas så är det lämpligt att fråga om kulturen i allmän eller klimatet, eller till och med varför den andra valde Sverige av alla länder, men lämna hela samtalet om anpassningsprocessen för ett annat tillfälle. Särskilt om ni är på någon typ av fest.
Och, sist men inte minst: Ifrågasätt aldrig svaret. Om den andra säger att de kommer från Sverige och du tycker att de, enligt deras utseende, har utländska föräldrar, fråga absolut inte var de ”egentligen” kommer ifrån. Inte alla svenskar har blont hår och blå ögon.
