Kim Gordons “The Collective" är övertrött och överstimulerat; det låter som solsting och tretton timmars skärmtid- inte nödvändigtvis helt negativt. Maria Müllern-Aspegren har lyssnat på rocklegendens nya skiva.
Kim Gordon har glömt att lämna in sina byxor på kemtvätten. Kim Gordon slöåker runt L.A i en Audi och hatar livet. Kim Gordon fick upp Phonk-musik på Tiktok och det har fullkomligt tagit över hennes liv.
Det är nog lätt att vara skeptisk till idén. 70-åriga Kim Gordon, basist, gitarrist och sångare i Sonic Youth, ditt coola ex:s favoritband, ska göra någon sorts soundcloudrap (?). Med tanke på indierockens frammarsch i mainstreamen hade det kanske fallit sig mer naturligt att återvända till soundet och scenen hon själv var en pionjär inom.
Men Gordon väljer i stället att fortsätta i samma musikaliska riktning som hennes förra album, No Home Record (2019). Hon återvänder med producenten Justin Raisen, som producerat musik för artister såsom Charli XCX och Drake. Tillsammans skapar de ett album som låter hur ändlöst tiktokscrollande av Playboi Carti hashtagen klockan fyra på natten känns. Borta är gitarrerna och anspråket på någon sorts coolhet: albumet är svettigt, aningen repetitivt men faktiskt rätt roligt.
Det är uppenbart att Gordon, som oss alla, är beroende av sin mobil. I låtar såsom BYE BYE, albumets öppnare, läser Gordon upp en packlista över ett beat som låter som Suicides Ghost Rider, ett tidigt synthpunkmästerverk, hade ”remixats” av en fjortonåring snubbe som precis upptäckt musikproduktion. Det är ljudet av en soundcouldsrapares dödsdans efter att hen druckit för mycket batterisyra, och det hjälps inte av att Gordon levererar texten i en rätt underlig ton, som för tankar till skådespelerskan Jennifer Coolidge. (denna insikt ändrade fundamentalt albumet för mig hädanefter)
Missförstå mig inte, skivan är inte dålig i alla bemärkelser. Gordon som enda pensionären med full koll på populärkulturen gör mig lycklig, glad och optimistisk över framtiden. I don’t miss my mind kan jag höra gå varm inne på Humana Second hand, och upplevelser inifrån butiken matchar lyssningsupplevelsen rätt bra; en psykotiskt överstimulerande omgivning, fylld av drainers och folk som verkligen älskar Berlin. Ibland lyckas albumet nå punkter där detta funkar, men ofta ramlar Gordon tillbaka in i en lerig ljudpöl av dissonans utan rim och reson.
Vi är vana vid att moderna band frikostigt lånar av den förra generationens musik. Greta van Fleet är nästintill ett coverband för Led Zeppelin, och Oasis ansåg sig vara Det Heliga Romerska Riket till The Beatles Romarrike. Gordon blickar här i stället framåt, och lyckas onekligen fånga något aktuellt. Albumet är vår tids bedrotting anthem, och i den blandas samtida influenser; de tidigare nämnda soundcloud- och draingang-soundet mixas med Death Grips och Viagra Boys för att skapa nutida, skrapigt, noise. I I’m a Man prickar Gordon rätt bra när hon uttalar sig om den moderna mansrollen:
“I was supposed to save you, but you got a job, you got a degree, and I’m just a fucking slob”
Gordons strövtåg genom senmoderniteten avslutas med Dream Dollar, i mångt och mycket hennes mest Sonic Youth-inspirerade låt på albumet. Här verkar det som att Gordons mobil äntligen fick slut på batterier och dog: jag föreställer mig att hon till sist kliver upp ur sängen bara för att se att solen redan har hunnit gå ner. Tillsammans med henne sjunker vi som lyssnare tillbaka ner i de otvättade sängkläderna, samtidigt som introt till BYE BYE hörs igen.
