Gabriella Pichlers första verk på sex år, "Painkiller", är en serie i sex delar där både humor och svärta får plats. En imponerande blandning av socialrealism och idealistiskt drömmande, tycker Alice Nyberg Westerlund.
Dijana har arbetat som städerska hela livet. Hennes kropp är utsliten och hon har aldrig haft semester. Ibland (för det mesta) har hon svårt att förstå sig på dottern Andrea, en banbrytande performancekonstnär som tänjer på gränser och använder konsten som politisk plattform.
En stor del av serien rör sig kring Dijanas krämpor. Hon lider av fibromyalgi – kronisk smärta. Det är underförstått att smärtan kommer från många år av slitsamt arbete. Ännu tydligare blir det att fibromyalgi kan läsas som arbetarklassens ok när vi möter den nystartade smärtkursen där människor ska lära sig att hantera sin värk. Där samlas undersköterskor och städerskor, murare och fabriksarbetare, alla med kroppar som ständigt värker. Abrupt läggs kursen ner efter bara några träffar. Resurserna räcker inte till.
Andrea bestämmer sig för att hjälpa sin mamma med en ny approach: Hon ska använda sig av konsten för att få Dijana att tänka på annat. Ett gemensamt, och på sätt och vis oavsiktligt, projekt växer fram och får eget liv. I detta tvingas mor och dotter möta varandra trots olikheter. Här tvingas också konstvärldens dörrar upp för människor som annars inte är lika välkomna.
Som en kuliss bakom dramat ligger en ilska och kritik mot staden och den aggressiva gentrifieringen. Mot vården och de bristande resurserna. Vem får egentligen plats i staden? Som små ledtrådar dyker då och då bilder på affischerade elskåp upp: ”Våra hem är inga varor”, står det. Från balkongen i mammans lägenhet ser man det ödesdigra Karlatornet byggas. Det blir en symbol för hotet om att pressas längre bort från staden, och en påminnelse om var samhällets resurser läggs: inte på vård av människor med kronisk värk i alla fall.
Det är en vacker och smärtsam serie som får mig att längta efter ett samhälle där alla får plats, inte bara den bostadsrättsköpande medelklassen. Jag lämnas med en utopisk känsla av att konsten kan läka de djupaste av sår. Men mest av allt, en tydlig insikt om att vi behöver varandra. Tillsammans är vi starka, ensamma är vi bara vilsna små lortar. Painkiller visar vägen för gemenskap bortom institutioner och kommunala fikarum. Gabriela Pichler visar vägen för konst som berör och skakar om.
