En forskargrupp vid Stockholms universitet menar, både i sin forskning och en intervju med Universitetsläraren, att priset "Årets lärare" diskriminerar kvinnor. Deras föreslagna lösning blir att ta bort priset i sin helhet. Lundagårds utbildningspolitiska krönikör Marcus Rossheim menar att detta inte kommer åt problemets kärna, utan snarare spär på etablerade stereotyper.
”Lärarpriser diskriminerar kvinnor”, det menar en grupp forskare som intervjuades i tidningen Universitetsläraren för några veckor sedan.
Forskarna har undersökt nomineringsprocessen till ”Årets lärare” vid Stockholms universitet. I en forskningsartikel konstaterar de dels att majoriteten (76 procent) av de som nominerades var män, dels att ”male teachers were often strong role models for female students”.
Är män i högre grad bättre lärare än kvinnor?
Nej, menar forskarna, och förklarar att nomineringarna bygger på fördomar om att en föredömlig lärare är en stereotypisk man. ”This image seems to have stood the test of time and still represents a respected leader with the students playing a subordinate role”, skriver forskarna i artikeln.
Mannen är en auktoritet som förklarar ämnet på ett inspirerande sätt och motiverar studenterna att fördjupa sin kunskap och framgångsrikt förbereda sig inför examinationen. Kvinnan är lagspelaren, samordnaren, planeraren och kommunikatören. Hon har den typiska moderns omsorg för hela gruppen – egenskapen att sätta laget före jaget.
Männen prisas som genier i de stora föreläsningssalarna, medan kvinnorna får göra jobbet bakom kulisserna, liknande det osynliga hushållsarbete som mammor i alla tider utfört, men aldrig belönats för.
Forskarnas lösning är att ta bort individuella priser som årets lärare och i stället uppmärksamma lärarlagets gemensamma arbete.
Det första problemet med forskarnas lösning är att det inte förändrar något i verkligheten. Bara för att männen inte får ett diplom att hänga på väggen, slutar inte studenterna att ha egna förebilder. Bättre då att priset som årets lärare har en könsneutral motivering, exempelvis med Simone de Beauvoirs ledord ”be loved, be admired, be necessary; be somebody”.
Det andra problemet är att forskarnas argument bygger på ett cirkelresonemang: De byter bara ut en stereotyp (det manliga geniet) mot en annan (den omhändertagande modern). Deras bild av en kvinnlig lärare – konsensussökande snarare än debattlysten, en kommunikativ samordnare och inte en karismatisk kunskapsauktoritet i egen rätt – är en stereotyp lika föråldrad som förra seklets hemmafruar. Om nu männen ska ta större ansvar för hemmet så att kvinnan kan göra karriär, varför ska hennes arbete som lärare utformas som om hon vore lärarkollegiets mamma?
Forskarna har fel i att individuella priser är diskriminerande.
Det diskriminerande är att beröva kvinnor erkännandet att hon är bäst på sitt jobb.
