José Henrique Bortuluci skildrar de brasilianska lastbilschaufförernas vardag med en personlig lins och genom sin fars återberättade minnen av livet på vägarna. Det som är mitt är en gripande skildring av klass, sjukdom och den brasilianska arbetarkulturen, stundvis uppfattas den som skrytsam men oftast är den bara ärlig.
Det som är mitt är en stark debut av José Henrique Bortoluci, skickligt översatt av Örjan Sjögren som tidigare även översatt storheter som Clarice Lispector. Redan från början är det tydligt att narrativet är centrerat kring författarens far. Faderns cancer och åldrande tillsammans med hans liv som lastbilschaufför löper som en röd tråd genom hela boken.
Bortuluci talar genom sin fars minnen om spriten, drogerna och den destruktiva maskuliniteten som förkortat många lastbilschaufförers liv. De mer positiva, eller i alla fall bitterljuva, sidorna tas också upp; broderskapet, lojaliteten, de romantiska landskapen. Slutresultatet blir en slående skildring av ett liv, men också stora delar av den brasilianska arbetarklassen.
Bortoluci är sociologiprofessor i grunden och den akademiska bakgrunden märks tydligt i texten, främst genom intresset för det sociala, både kultur och socioekonomiska faktorer. Berättelsen och narrativet omgärdas av en medvetenhet kring sin egen distans till familjens bakgrund.
Författaren reflekterar över sina egna akademiska ord i referens till faderns mer praktiska jargong. Stundvis känns hans reflektioner ytliga och skrytsamma, som när han återberättar hur han sågs som ett “akademiskt underbarn” i skolan. Han vinner dock tillbaka sympatin när han landar i att ingen av framgångarna varken var eller sågs som bara hans egna, utan hela familjens.
Boken är som starkast när den är personlig, vilket den på grund av sin halvt självbiografiska natur är slående ofta. En annan star faktor är det genomgående försöket att berätta om de öden som sällan berättas om. Flera gånger ifrågasätter Bortoluci varför ingen berättar om människor som hans far, samtidigt finns det en vilja att skildra sin fars upplevelser utan att sensationalisera lidandet. Mellan raderna kan man utläsa att kultursfären inte avbildar vanligt folk om det inte är för att romantisera eller moralisera.
En mer cynisk läsning av berättelsens sjukdomstema hade kunnat anklaga författaren för att genom sin ingående beskrivning av faderns sjukdomsförlopp och kropp göra samma perversa grävande i arbetarklassens lidande som den etablerade kultursfären gjort under historiens gång. Min mindre cyniska tolkning är dock att saker beskrivs för att det måste beskrivas: det äckliga, det sjukliga, det smärtsamma, det kroppsliga, det nakna (bildligt och bokstavligt). Det spelar ingen roll om det blir för nära eller osmakligt, det ska sägas ändå och det är bra nog att det sägs.
Kanske är det bara jag som som har en förkärlek för episodiska, socialrealistiska livsskildringar, men Det som är mitt berör i sin familje- och klasskildring som konstant balanserar mellan det personliga och det allmängiltiga. Författaren vet själv inte hur mycket av faderns berättelser som är sanning, eller vad han utelämnar men på något sätt gör detta ödmjuka förhållningssätt till sanningen verket ännu mer sympatiskt. För att inte nämna att Bortolucis halvt bittra men hoppfulla återberättande av sin fars nostalgiska funderingar kommer med värdefulla insikter för en kultursfär alldeles för upptagen med sin egen elitism.
