När den föräldralöse pojken Robin Swift förs bort från Kanton av den mystiske professor Lovell för att läsa vid Babelinstitutet i Oxford kastas han in mitt i det brittiska kolonialväldets maktcentra. R. F. Kuangs "Babel" är en medryckande läsupplevelse om språkets makt och kolonialismens våld, tycker Erik Lindberg.
Symptomen hopar sig inför spärrproven: Robin Swift lider av ständig huvudvärk, plötsliga kräkningar, skälvningar, det svartnar för ögonen på honom, han glömmer bort hur man pratar, verkligheten löses upp i osammanhängande punkter – snacka om tentaångest.
Det är inte konstigt att Robin är nervös. Klarar han inte tredjeårsproven kastas han ut från det kungliga Babelinstitutet i Oxford med huvudet före – och livet i Oxford är allt han har.
Det kungliga Babelinstitutet i Oxford är navet för Storbritanniens koloniala världsmakt. Det är ett ledande centrum för översättning – och magisk silverbearbetning. Genom att nyttja glappen som uppstår när man översätter ord från ett språk till ett annat kan Babels akademiker ladda plattor av silver med egenskaper som botar sjukdomar, renar vatten och gör Storbritanniens flotta snabbare och starkare.
Silvret är nyckeln till att Storbritannien kan härska över främmande länder – men det gör dem också beroende av främmande språk. Här kommer Robin in i bilden.
Robin är född i Kanton, Kina. Året är 1828. Hans pappa är borta ur bilden sedan länge, hans morbror har bränt familjens förmögenhet i stadens opiumhålor och när mamman går bort i kolera är han ensam kvar. Men då dyker den mystiske professor Lovell upp och tar med Robin tillbaka till England. Han ska uppfostras för att bli en engelsk gentleman och student vid Babel, där Robins modersmål är en högt eftertraktad tillgång.
Babel ter sig först som en helgad stad där tiden står stilla, fredad världens bekymmer, för ge plats åt kunskap och förkovran. Den illusionen spricker snabbt.
Robin kommer i kontakt med ett hemligt sällskap vars mål är att underminera Babel för att förhindra Storbritanniens imperialistiska expansion och, i slutändan, sätta punkt för det koloniala våldet. Han måste välja sida.
R. F. Kuangs Babel eller Om våldets nödvändighet (Albert Bonniers Förlag) har blivit en internationell succé för såväl bokhandlarna som kritikerna och BookTok-entusiasterna. Det är lekfull läskaramell som väver samman de klassiska äventyrsromanernas upptäckarglädje med mer allvarsamma teman som språkets makt, kolonialismens våld och hur smärtsamt dysfunktionell vänskap kan vara när den bygger på delat utanförskap, snarare än verklig gemenskap. Resultatet är en medryckande och tänkvärd berättelse.
Det är dock en lång berättelse. Boken fläker ut sig över drygt 600 sidor, trogen fantasygenrens envisa benägenhet att vara allt annat än kärnfull. Babel är absolut inte en långsam bok, men det går lite för bra lite för länge. Och R. F. Kuang har en tendens att skriva läsaren på näsan. Två tredjedelar in i boken börjar dock saker och ting äntligen rasa samman. Bokens möjligheter vecklar ut sig. Plötsligt vet man inte längre vad som ska hända. Då blir boken riktigt spännande. Och när det väl smäller, smäller det ordentligt.
Som allra bäst är R. F. Kuang när hon skildrar motståndets uppoffringar och Robins motstridiga samvetskval. Han sviker sina ideal. Han slåss för sina ideal. Han är beredd att dö för sina vänner. Ändå vänder han ryggen åt dem. Han drar sig för våldet. Men sedan förlorar han sig själv i det.
När man vänder sista bladet är eftersmaken besk och tragisk – på det allra bästa sättet. För även om man har slagit ihop pärmarna, fortsätter berättelsens karaktärer och dilemman att snurra i huvudet på en. Det är ett kvitto på att författaren har gjort någonting rätt.
