Årets kortaste månad är förbi, men minnet av dessa flyktiga dagar kommer att bestå. När vi blickar mot ljusare tider passar Lundagårds studentlivskrönikör Clara Castenfelt på att sammanfatta månaden som gått.
Dune-hysterin
Snart faller nördvärlden återigen i famnen på regissören Denis Villeneuve när Dune: Part Two sista dagen i februari ska avrunda tolkningen av Frank Herberts enorma universum. Det här är inte Harry Potter – de två första filmerna skrapar bara på ytan av den första Dune-boken av sex. Mycket av det som gör Dune till ett litterärt mästerverk är utelämnat, exempelvis att en stor del av historien berättas genom diverse karaktärers interna monologer. Många, såsom Lundagårds kulturredaktion, rekommenderar att se den första filmen igen, såväl som den ännu äldre Dune-tolkningen från 1984, för att förfriska minnet. Men – som min pålästa och sci-fi-älskande pojkvän ständigt påminner mig – ingen skärm är tillräckligt stor för Dune. Jag tycker ändå om möjligheten att Dune: Part Two låter en helt ny demografi upptäcka bokserien – en smältdegel av kulturell intertextualitet och politiska intriger. Kanske det är det sista som behövs för att folk äntligen ska överge Marvel och Star Wars för något de verkligen kan sätta tänderna i.
Macron: Je suis också full på AF
Alla och deras mamma vet att Frankrikes president Emmanuel Macron var i Lund för ett tag sedan. Som lundastudent kändes det bra att stå i rampljuset. Även om han är en världsledare, kunde jag inte låta bli att fundera över våra likheter, invaggad av ljudet av hans fruktansvärda helikoptrar ovanför Sparta. När mina Lundagårdskollegor var upptagna med att liverapportera händelsen, fnissade jag åt det faktum att där han nu satt hade jag också varit. Sprungit mellan husen och letat efter min vän som sa att hon skulle kissa, på samma kullersten som Macrons dyra skor klivit över. Eller i det stora rummet i AF-borgen, en godtycklig natt, i mina kitten heels, svajande i takt med shoten jag tagit två sekunder tidigare. Vem säger att han inte gjorde detsamma bara några minuter innan han gick upp på scen? Han var typ 1,5 timme försenad, och mycket kan hända under den tiden. Sluta idolisera, börja humanisera. Vem som helst kan gå vilse i studentstadens charm – särskilt en fransman.
Från politiker till popkulturell vilde
Martin Melins utspel om Gucci-kepsar och de individer som bär dem kan mycket väl ha etsat sig fast i modern svensk meme-historia. Dagens gängkriminella ungdomar, menar han, löper amok på våra gator med sina förfalskade lyxmärken. Det är tydligen en epidemi av såna episka proportioner att kepsarna ska vara underlag för visitering. Melin såg ju faktiskt ett gäng killar i bomberjackor en gång och de var nazister – precis som han misstänkte! Tack och lov är Sverige ett land av jämlikar, så vi kan nog förvänta oss att samma sak kommer att hända med Eton-skjortor och dunvästar. Khakichinos också, kanske. Medan Martin Melin menar att brottslingarnas klädstil skiljer sig från den hos väluppfostrade ungdomar i samma område, tvivlar jag starkt på att snubbarna som tog kola i Avanzas badrum hade på sig falska Gucci-kepsar. Personligen tycker jag att det är lite av ett dick move (som barnen kallar det) att kriminalisera fejkade märkeskläder. Inte bara kriminaliserar man totala främlingar, utan även unga människor som helt enkelt inte har råd med det äkta. I så fall kan vi lika gärna förbjuda dålig klädstil – då sitter hela riksdagen, och särskilt Melin, i skiten. Jag stod framför honom på Gyllene Tider-konserten i somras och var allt annat än imponerad.
Artikeln publicerades ursprungligen i Lundagård nummer 2 2024.
