Var befinner sig egentligen poesin? Är dikten och diktläsningen begränsad till bokens papperssidor eller finns det fler platser där den tar sig uttryck? I fackboken "Poesins platser" (Daidalos, 2023) undersöks några av de många områden dit poesin och dess läsningar söker sig. Malva Crona har läst en bok som fascinerar i sitt innehåll, men som kanske inte helt vet vem den riktar sig till.
”Poesin lever”. Med denna höjda kampnäve inleds baksidan av Poesins platser, en antologi som redigerats av Johan Alfredsson och Julia Pennlert. I mina öron ringer orden tunt och ihåligt. Knappt någon av mina vänner äger en diktsamling, och om det mot förmodan står en i deras bokhylla så har de aldrig öppnat den. Även för mig är diktläsning en ny och medveten ansträngning. Så vad menar de med att poesin lever?
Förklaringen är att redaktörerna tolkar poesi i sin vidaste bemärkelse. Varje kapitel är en liten, självständig studie som undersöker olika poetiska fenomen. Ett kapitel jämför begravningsverser i dödsannonser, ett annat följer diktanvändningen i folkrörelser och #MeToo, och ett tredje fördjupar sig i poesi som förhåller sig till den antropocena krisande världen, för att nämna några av nedslagen.
Ytterligare ett annat kapitel handlar om reklam. Här utgår kapitelförfattaren Carl Jönsson från definitionen av poesi som memorable speech. Han beskriver hur rena dikter används i reklam, men också hur poetiska verktyg som rim och allitterationer utnyttjas i slagkraftiga slogans. I sin inledning nämner han Zlatans inläsning av nationalsången för Volvo, och jag minns tillbaka hur vyerna över mörka skogar spelade bakom orden.
Visst var det en poetisk upplevelse. Men räcker det för att säga att poesin lever? Poesins platser svarar inte tydligt på hur det står till med poesin som egen konstform. Utifrån enkätundersökningen i senaste Lyrikvännen (Nr 1/24, årgång 71) står den inför stora utmaningar. Förutom ett minskande intresse från läsare och kultursidor nämns den aggressiva digitaliseringen och en saknad förundran inför språkets möjligheter. En av de som svarat är Marie Pettersson, förläggare på Ellerströms förlag, som samtidigt skriver att poesin ”alltid gått back, alltid varit driven av lust och eld”.
Kanske gör jag fel när jag hänvisar till skriven poesin som kärnan i den poetiska traditionen. I bokens sista kapitel undersöker Johan Alfredsson hiphopen som poetisk konstform och framhåller det muntliga i poetisk tradition. I hiphop-texterna blir betoning och uttal tänjbart och tystnader blir rytmiska på ett sätt som aldrig når igenom boksidan. Komplexiteten framträder när Alfredsson markerar betoningarna i citerade textrader från Kartellen och Maxida Märak. Argumentationen för hiphopens plats i poesin är övertygande, och i denna form är poesi en högst levande och gränsbrytande kraft.
Så här fördjupar boken förståelsen för både poesi och samtid. Men vem som är målgruppen för denna typ av nischade fackböcker är oklart. Förutom att fylla ett dokumenterande syfte verkar de rikta sig till folk som undrar över samhället i allmänhet eller poesi i synnerhet. Eftersom kapitlen är självständiga har antologier också fördelen att en inte måste läsa hela boken utan lätt kan välja det som intresserar en, men de når sällan en vidare läsekrets.
Jag fastnar titt som tätt för nischade fackböcker i bokhyllorna. Just Poesins platser hade jag dock tveksamt plockat upp, inte på grund av innehållet utan på grund av dess omslag. Boken är grällt turkosblå och täckt av klichéartade symboler: en mikrofon, ett pass, en ledsen isbjörn. Korset i mitten får den att likna en ful konfirmandbibel.
För den som ändå lyckas ta sig innanför pärmarna finns möjlighet för reflektion och lärdom och stillad nyfikenhet. Där finns analyser en inte visste att en saknade, och om inte ett svar så åtminstone ledtrådar till frågan om poesin lever?
