De senaste veckorna har det stormat i det unga poesisverige. Lundagårds kulturkrönikör Dante Löfmarcks kritik av den ironiska poesin i GP ligger bakom denna storm. Nu när han förargat unga poeter ser han fram emot att gå i exil.
En kall natt i höstas satt jag och en vän på en bar i utkanterna av Berghäll i Helsingfors. Under ett samtal om kritik ventilerade vi båda vår längtan efter att tvingas gå i exil. Det beror delvis på att vi båda är stora beundrare av den litterära brobrännaren Thomas Bernhard. Med sitt författarskap och sina övertygelser gjorde Bernhard fiender av vänner. Han försatte sig i den besvärliga situationen att ha medparten av sin omgivning mot sig. Det beror även på att vi båda har en tendens att sätta foten i klaveret. Om något är ens ofrånkomliga öde är det lika bra att lära sig att älska det.
Allt tyder på att jag är först av mig och vännen att tvingas på flykt.
Måndagen den fjärde mars förklarade jag krig med det unga poesisverige. I GP skrev jag om den ironiska estetiken i samtidspoesin och en storm bröt ut i ett litet, litet vattenglas. Elis Monteverde Burrau, Oskar Westerholm och Mikaela Blomquist replikerade i GP, Ali Alonzo i SvD, Victor Malm i Expressen, Lykke Eder i Arbetet och Ludvig Köhler i DN. Utav nämnda är Köhler ensam om att komma till mitt försvar.
Från första stund har jag och vännen på baren kommit överens. Det beror på att vi har liknande inställningar till mycket här i livet. Ingen av oss känner ett behov av att tillhöra kotterier och sammanhang. Tvärtom tycker vi båda att det är fasanfullt att anpassa sig efter en grupp. Men den främsta likheten är det att bägge tillskriver litteraturen det högsta av värde och är djupt dogmatiska i vår respektive litteratursyn. Jag har aldrig hört vännen uttala sig om litteratur utan en rungande övertygelse om att hen har sanning på sin sida.
Dogmatism är en egenskap som tenderar att skapa fiender. Denna gång är det är inte bara jag som blivit den unga litteraturens fiende, utan denna tidning är nu även en ofrivillig deltagare i mitt krig. ”Jag kan bara säga att Lundagårdestetiken i sin tur var tydlig hos Dante. Alltså han är sjukt pretentiös”, skriver Lykke Eder i sin något aggressiva replik.
Nu har min dogmatiska läggning lett till att tjugoåriga poeter kommer ge mig lite sura blickar och en och annan syrlig kommentar på poesiläsningar. Det spelar ingen roll om läsningen hålls i Malmö eller i Stockholm. Så mitt öde har satts i sten. Att gå i exil är det enda alternativ som är tillgängligt för mig. Nu och då kan jag unna mig ett kort besök, mest för att vårda den dåliga stämningen.
Jag må ha varit först med att tvingas i exil, men jag är övertygad om att även min vän en dag kommer sätta foten i klaveret så djupt att landsflykt är den enda utvägen.
