Big Thief-sångerskan Adrianne Lenkers nya skiva låter som ett gammalt hus luktar på sommaren, som blåmärken och en miljon kyssar på en och samma hjässa känns. En skiva där både topparna och dalarna är höga. Lundagårds Maria Müllern-Aspegren har lyssnat på "Bright Future" och är smått begeistrad.
Adrianne Lenker återvänder efter en tids frånvaro i en liten hydda i skogen med ett album som låter som att artisten själv fött fram den med sin egen kropp. Albumet har en sådan otroligt känsla av intimitet att det ibland nästintill blir överväldigande. Det är inte så att hennes tidigare album varit förbehållsamma, snarare tvärtom. Lenkers stora förmåga som låtskrivare är hennes sätt att använda språket för att måla upp bilder som (kärleksfullt) biter och river sig fast i lyssnaren, för såväl bandet Big Thief som i solokarriären.
Men det är inte bara lyriken som imponerar i Bright Future. Instrumentalt är det större än hennes förra album, Songs (2020), men inte med mycket. Låtar som No Machine och Free Treasure bärs upp av samma ensamma men vackra Elliot Smith-aktiga gitarrplock. Real House lämnar lyssnaren ensam med bara ett piano och Lenkers råa röst, ofta så nära mikrofonen att vi kan höra hennes andetag, sväljningar och små darrningar mellan orden. Lo-Fi produktionen, lik den vi kan återfinna i Mount Eries mer avskalade låtar, är harmonisk och flyter bra med Lenkers textrader om döda hundar och kärleken som naturkraft. Ett mer producerat sound på exempelvis Real House hade riskerat att degradera den känslomässiga smockan som är dess text:
Do you remember running, the purity of the air and braiding willow branches to a crown, that love is all i want.
Albumets höjdpunkter är många, men min favorit är singeln Sadness As a Gift. Det hade kunnat vara en Bob Dylan-låt, om man ersatte fiolen med ett munspel. Kanske den mest radiovänliga låten ur albumet, men jag bryr mig inte, jag behöver inte vara konträr bara för sakens skull (inte alltid åtminstone). Jag älskar den här låten och vill svaja ut i den varma oändligheten som är dess ljudbild. Den innehåller samma vackra och behagliga melankoli som minuterna efter att du oömt täckt kudden med tårar. Lenker menar att ledsamheten och saknaden som följer hjärtekross också är ett testamente på den lika stora kärlek som existerade, och som fortfarande finns inom en. Fiolerna är smakfulla, Lenkers röst är som alltid vacker, speciellt när hon sjunger:
Oh kiss so sweet so fine, you could hear music inside my mind, and you showed me a place i’ll find even when I’m old.
Den enda låten som inte riktigt håller måttet är albumets sista, Ruined. Den känns för tillrättalagd, och i brist på bättre ord, ”melodifestavals-ballad-ig” för ett sådant fantastiskt album. Det låter som den bästa låten på ett Loreen-album. Men detta är inte en dödsstöt for albumet, nästan tvärt om. Runied kanske är Lenkers svagaste ballad på länge, men om den sämsta låten på albumet fortfarande är ”helt okej, men inte riktigt min smak”, så vet man att man lyckats skapa något enastående.
