”Kristina” är ett absurt spex med stort hjärta

En försvunnen kung, maktgalna riksråd och en kamp om hela Europas religion: en seriös berättelse med ett absurt spexutförande. Lundagårds Johans Larsson har sett Krischanstaspääxets återuppsättning av Kristina och är betagen av ett spex som svämmar över av charm och karaktär.

Året är 1632 och slaget vid Lützen nalkas runt hörnet. Både den svenska och tyska armén väntar med spänning på att drabba samman. Plötsligt försvinner den svenska kungen Gustav II Adolf. Panik greppar den svenska ledningen för näst i tronföljden är kungens dotter Kristina som är bara 6 år gammal. Kungens närmaste man Axel Oxenstierna ser dock detta som världens chans att styra Sverige. Spexet må låta seriöst men det blir väldigt snabbt absurt. 

Spexet är hela tiden grundat i det knasiga. Vare sig det handlar om att presentera kungen som ett matmonster eller demonstrera att det enda sättet att bevisa sin manlighet genom att välta en ko så är spexet alltid placerat i det knasiga. 

Medan Oxenstierna smider sina planer infiltrerar den tyska befälhavaren Wallenstein Stockholms slott för att påverka den unga monarken Kristina. Runt dessa storhetsvansinniga män kretsar sexåriga men trots det medvetna Kristina, en väldigt förkyld Rene Descartes och flera andra virriga karaktärer. 

Jag tappar räkningen över hur många gånger skådespelarna är tvungna att pausa spexet för att publiken skrattar för mycket. Många gånger handlar det om små saker som när karaktärer kommer inspringande på scen för att skrika eller när humorn som bygger på studentlivet träffar helt rätt. Skådespelarna deltar gärna i skrattet och bryter den fjärde väggen under ett flertal passande tillfällen. Som publik känner man sig delaktig i uppträdandet på scen på grund av denna publikinteraktion. 

Även kupletterna är passande till spexet och valet att använda sig av melodier som samtliga i publiken känner igen gör det extra roligt att se hur texterna skrivits om. Den som genast fastnade i mitt huvud var parodin på bögarnas fel som gjordes om till katolikernas fel. Det enda negativa är att ljudbalansen ofta inte sitter helt, något som gör att det då och då är svårt att höra vad skådespelarna sjunger. 

Spexet är långt ifrån AF Borgens stora sal både geografiskt men också i känsla. Det har inte de praktfulla dräkterna eller scenen som de större spexet har och orkestern är inte ens synlig för publiken. Istället är det charmigt och studentikost med ett stort hjärta. Många av karaktärernas kostymer är inte snygga och passande och tekniken gör sitt bästa för balansera en orkester i den trånga nationslokalen. Men båda dessa är något man glömmer när man har vikt sig dubbel i stolen på grund av hur kul spexet är. 

Det är i slutändan skådespelarna och manuset som säljer spexet till publiken. Varenda karaktär lyckas pricka helt rätt i sina repliker. Wallenstein pratar med perfekt fejk-tyska, Kristina är som plockad direkt ur förskolan och Descartes talar med fransk brytning och är i ständig misär hela spexet. Trots att samtliga karaktärer tar så pass mycket plats på scenen så lyckas spexet med att hålla en sammanhängande berättelse som till lika del engagerar och är rolig att följa med i. 

Kristina är en otroligt charmig föreställning. Väldigt få spex har fått mig att skratta lika mycket utan att veta exakt varför. Karaktärerna var överdrivna, skämten studentikosa och kuppletterna passande men ändå skäntsamma. Kanske var det bara något i nationssalen den kvällen eller så demonstrerade Krischanstaspääxet att bra spex inte handlar om produktionskvalitet utan istället handlar det om charm och ett stort hjärta.