I sitt senaste brev till Lundagård skriver Studentbladets brevväxlare Vendla Fagerudd om sin speciella strategi för att klara av vårens kurser: Skicka mejl till föreläsaren och ge upp.
Hej Thea! Dina drömmar om Köpenhamn låter magiska. Själv har jag bokat en resa till Kreta! När allt känns tröstlöst tar jag ett djupt andetag och ser framför mig hur jag traskar längs Chanias gator. Jag bär en vit solklänning och taxklackar och mina ögon glittrar i den gassande solen.
Det här scenariot är dessvärre långt ifrån min vardag nu. I början av mars välsignades vi Helsingforsare med plusgrader, men nu har vintern kommit tillbaka. Några solklänningar och taxklackar kommer vi nog ännu inte att få se på ett tag.
Många är trötta nu, själv är jag också ett vrak. Jag har inte dammtorkat sedan i januari och jag har ännu inte bytt bort julgardinerna. Det finns så många förväntningar och krav! Man ska äta hälsosam mat, tvätta håret med åtta olika produkter och hålla sig á jour med alla samhällsaktualiteter. Sen ska man ju städa och så är det väl någon hobby man ska syssla med.
Så här i slutet av vårterminen tycker jag att det ställs obefogat höga krav på oss studenter. Det är förståeligt att den sista studieperioden kräver samma arbetsmängd som de tidigare, men ska man behöva prestera i alla kurser på bekostnad av sin hälsa?
För att inte klappa ihop fullständigt har jag satt upp en strategi för hur jag ska tampas med de utmaningar jag står inför i den här perioden. Jag har nämligen bestämt mig för att hoppa av en av de kurser jag går nu. Under våren har jag verkligen pushat mig till bristningsgränsen. Men nu erkänner jag mig delvis besegrad i kampen mellan mig och Helsingfors universitet.
Att hoppa av en kurs behöver inte vara så dramatiskt. Man behöver inte ställa sig upp mitt under föreläsningen, tacka för kaffet, snyta sig i gardinerna och lämna rummet med bestämda steg. Det kan räcka med ett självömkande mejl.
En fråga jag ställt mig själv på senaste tiden är ”vad tjänar det till att ljuga?”. Jag har kommit fram till att det egentligen aldrig är ett vinnande koncept. Står man stadigt på den ärliga fronten är livet faktiskt lite lättare.
I stället för att räkna upp en lång ramsa om att jag måste åka till Österbotten och hälsa på min åldrande gammelfaster och hjälpa mamma med att sälja värmekuddar på torget, tänker jag skicka ett mejl till läraren och kort och gott erkänna att jag bara känner mig väldigt trött och behöver lite avkoppling.
En normalt funtad människa med ens ett uns av empati i kroppen måste ju förstå att det är en helt vettig anledning till att frivilligt gå miste om fem studiepoäng.
Ska ögonen glittra på Kreta måste jag ju få sova ut.
