Natalie Portman och Julianne Moore är strålande i Todd Haynes "May December", en absurd såpopera som utforskar den obekväma jakten på sanning och intentioner.
Vid 36 års ålder upptäcks butiksbiträdet Gracie (Julianne Moore) ha en sexuell relation med sin 13-åriga kollega Joe. Efter att ha fött hans första barn under sitt fängelsestraff gifter de sig och skaffar två barn till. 23 år senare kommer skådespelaren Elizabeth (Natalie Portman) för att spendera tid med familjen. Hon ska porträttera Gracie i en ny långfilm om den omskakande händelsen. Men ju längre Elizabeth stannar, desto fler obehagliga sanningar upptäcker hon.
Todd Haynes obekväma upplägg gör att May December är långt ifrån en mysig filmstund. Än mer drabbande blir det då manuset är löst baserat på en riktig händelse. Men trots liknelser med det riktiga fallet är det tydligt att filmens fokus är att utforska hur ett sådant förhållande skulle kunna se ut, snarare än en verklig återberättelse.
Detta utforskande gör Haynes med brännande konversationer som varvas med absurd humor. En dramatisk och svulstig pianomelodi bryter mot filmens estetiska ton och känns som plockad ur en såpopera. Julianne Moore är i samma anda på gränsen till överspel, men lyckas få fram en uppriktighet i Gracies barnsliga och naiva framsyn. Som kontrast levererar Charles Melton, som den vuxna Joe, ett hjärtskärande porträtt av underliggande trauma med små, odramatiska medel. Att filmen blivit hans stora genombrott är inte svårt att förstå.
Haynes verkar dessutom medveten om faran att underminera verkliga offer, där lösningen blir att rikta en lika stark strålkastare på Elizabeth som protagonist. För Elizabeth må verka som en helylle person som är intresserad av att göra Gracie rättvisa, men hennes verkliga avsikt är att ändra sin karriär i hopp om att äntligen bli betraktad som en seriös skådespelare. Natalie Portman är som bäst när hon försöker förkroppsliga karaktären Gracie och börjar leka, förföra och utnyttja folk som redan är skadade, allt för egen vinning.
När Elizabeth ändå inte lyckas med att fånga den ”verkliga” Gracie väcks filmens ultimata frågor: Vem nyttjas egentligen av en biografi när slutprodukten aldrig kan gestalta hela sanningen? Och är åskådare egentligen intresserade av sanning framför en saftig skandal? Vad svaren är vet jag inte och det är okej, för det skapar bara ett större sug att vilja se May December igen.
