För andra året i rad besöker Ulf Kristersson Studentafton, och håller därmed statsministertraditionen vid liv. Men högljudda aktivister, en bister stämning och ofullständiga svar gör att kvällen inte kan sållas till en av de mer lyckade.
– Tusen tack, kul att vara här, inledde statsministern kvällen med. Längre kommer han inte innan han blir avbruten av högljudda aktivister i publiken.
Cirkusartat, så kan de första fem minuterna av statsministeraftonen med Ulf Kristersson beskrivas. I stället för ett anförande av Sveriges mäktigaste politiker möts vi av en ständig ström av sång och rop från olika individer och grupper. Det hela känns tämligen absurt, nästan surrealistiskt. Att säkerhetsvakterna dröjer med att föra bort aktivisterna hjälper inte.
Stämningen som skapades i och med den tumultartade inledningen försvann sedan heller aldrig riktigt. Trots att statsministern fick tala om hjärtefrågor som Nato förblev både han och atmosfären i stadshallen tryckt.
Ulf Kristerssons professionalism och slutenhet bestod. De personliga gesterna var få och antalet leenden han bjöd på kan räknas på ena handen. Mängden skrattsalvor från publiken blev inte heller många.
Moderatorn Ida Ölmedal, tillträdande kulturchef på Svenska Dagbladet, famlar stundtals i sin roll som moderator. Hon ställer visserligen flera välriktade frågor till statsministern och försöker gräva djupare där luckor i logiken eller dåligt besvarade frågor förekommer, i den mån tiden ger. Men med tanke på den prekära situationen kunde mer ha gjorts för att lätta på stämningen. Hon bjuder inte in Ulf Kristersson att diskutera något personligt, och de verkar inte hålla med varandra om mycket.
På det stora hela saknades en röd tråd genom samtalets gång. Skyndsamt och ibland smått undvikande avhandlades svenska värderingar, nationalism, invandring, identitet och om Sveriges eftergifter till Turkiet. Detta med anledning av att Studentafton lite framtvingat ville att moderatledarens ideologi skulle diskuteras. (Att de ville att ideologi skulle diskuteras vet jag, för det sa de. Att jag upplevde det som lite påtvingat är helt min subjektiva upplevelse)
Gällande kriget mellan Israel och Hamas, som väckt många känslor under kvällen, ställer sig Ida Ölmedal frågande huruvida regeringen är medskyldig till ett potentiellt folkmord.
– Självklart inte, svarar Ulf Kristersson.
Men han är inte helt okritisk gentemot Israel.
– Vi är många, inklusive Sverige, som har kritiserat Israel på flera punkter. De fick hård kritik bara här om dagen, över de här hjälparbetarna som dödades. Israel får hård kritik, även från sina bästa vänner, säger statsministern.
Den avslutande frågestunden med studenterna var den del av aftonen som gick smidigast. Frågorna rullade på, sju totalt, och allt från amerikanisering och polariseringen av samhället till regeringens energi- och klimatpolitik behandlades. Även här med något för undvikande svar. Men tiden för svar är knapp.
Under frågestunden ställdes även en fråga gällande studenternas utsatta ekonomiska läge, det enda studentrelaterade ämnet för kvällen. Statsministerns svar gjorde det tydligt att bekämpningen av inflationen är det prioriterade, och inte att höja studenternas studiemedel. Ett för kvällen sällsynt rakt och tydligt svar.
Sammantaget diskuterades det trots allt en del under aftonen, men det kändes ändå som att det inte blev mycket sagt. Tiden var knapp och avbrotten drog ut på tiden. Det blev inte en särskilt lyckad statsministerafton. Såvida man inte uppskattade det spektakel som aktivisterna i publiken ställde till med.
