Alex Schulman är galjonsfiguren för den svåra barndomen. Men var den verkligen så svår – levde inte alla i någon form av misär då?
”Man blir aldrig av med sin barndom.” Det skriver Alex Schulman i sin drabbande krönika ”Mina dåliga tänder berättar historien om min barndom” (DN, 10/4–22). Summan av kardemumman: hans föräldrar gav blanka fan om han borstade sina tänder eller inte. Det försatte honom i ett vakuum av panisk tandläkarskräck i ett välfärds-Sverige där inte ens kultureliten har råd att behandla sin karies.
Jonas Gardell valde att tillägna en text om Schulman i Expressen (18/3). Han är så trött på att trauman och känslor tar över Schulmans krönikor i DN och presenterade ett axplock av rubrikerna. Schulman vill ”kasta teven i väggen när (han) ser Romina Pourmokthari”. Axplocket är, well, samtliga krönikor.
Erik Helmerson diskuterar detta trauma-samhälle i en recension av Filip Wikingssons Den sista resan i DN (28/2). ”Det är helt okej att minnas den gången man blev vald sist i gymnastiken utan att låta det förmörka livet”, skriver Helmerson. Aldrig! Jag tänker fortfarande på det innan jag somnar.
Att vara utelämnande om sin barndom för allmänheten är ganska smart. Det väcker både igenkänning och en känsla av att vara genuin. Ingen människas barndom är säregen. De flesta av oss har vuxit upp under liknande omständigheter.
I höstas intervjuade författaren och skribenten Tone Schunnesson Schulman i podden Café Bambino. Under intervjun ställdes frågan om hur autentisk han är i sina romaner, varpå Schulman svarade: ”Man ljuger, men det måste vara sant ändå.” Med det menade han att även om man ibland måste ljuga, så måste det ändå vara trovärdigt. Så, vem bryr sig egentligen, Jonas Gardell, om Schulman skriver ”lol” i ett sms utan att faktiskt skratta? Eller om han gråter över Romina Pourmokhtaris freudianska felsägningar? Är det verkligen rimligt att kritisera honom när ingen annan är så mycket bättre?
Även om Schulmans mormors far var en Nobelpristagare i kemi, innebar det inte automatiskt en lycklig barndom för honom. Ett imponerande släktträd är således en klen tröst i ett ordinärt medelklasshem. Men desto mer vanlig. Jag borde veta då mina förfäder var både frimurare, konstnärsmusor och minglade med kungafamiljen i säkert hundra år. Jag har inte ens en tandläkarförsäkring.
Vad hade hänt om Schulman borstat tänderna som barn? Var skulle han då vara i dag? Jobbat på ett riskkapitalbolag? Åtminstone hade han inte skrivit om att han borstade tänderna morgon och kväll, för det är ju inte en lika bra story.
