Mänsklighetens undergång har bidragit med stoff till berättelser i hundratals år, men vad händer med undergångsberättelserna när de grundar sig i en pågående verklighet? Andrea von Essen funderar över estetik i en tid av konstant kris.
Som medlem av den globalt uppvärmda generationen är bilder från de senaste somrarnas skogsbränder och översvämningar lätta att frammana ur minnet. Nyhetsrapporter av alla dessa händelser, som med stor sannolikhet är resultatet av klimatförändringarna, är dock inte hela bilden av hur klimatkatastrofen framställs. Populärkulturen genomsyras av klimatkrisens estetik – vi tycks vara fullkomligt besatta av vår egen civilisations undergång.
Snarare än gudomliga straff har samtidens undergångsberättelser en annan premiss. Populärkulturens apokalypsfilmer tenderar att ge vetenskapliga förklaringar som stöd till sina fiktiva händelser. I den hisnande populära serien The Last of Us orsakar en mutering av svamparten cordyceps en pandemi. I seriens illavarslande första scen, som utspelar sig årtionden före pandemiutbrottet, förklarar en vetenskapsman att mutationer kan uppstå till följd av stigande temperaturer.
Ett annat exempel är The Day After Tomorrow, där kollapsen av Atlantens havsströmmar leder till att befolkningen på norra halvklotet måste fly en annalkande istid. Allt sker med krisens puls dunkandes från början till slut. De som inte kommer undan fryser ihjäl mitt i rörelsen – New York blir ett insnöat Pompeji. Havens uppvärmning som föregår händelserna går i verkligheten inte fullt lika fort som i denna blockbuster. Men visst visar forskningsrön att golfströmmens kollaps skulle kunna innebära en påtaglig temperatursänkning i Europa. Och cordyceps infekterar trots allt redan myror. Så tänk om? Climate fiction-genren, med den finurliga förkortningen cli-fi, framställer en pikant verklighet när en tvist på klimatförändringarna får agera grundpremiss.
Genom att ställa miljön i centrum avhandlar katastroffilmen även den uråldriga sagan om kampen mellan människan och naturen. Berättelserna som skildras på vita duken tycks blottlägga det mänskliga urtillståndet när vi får följa den lilla gruppen överlevande. Karaktärerna lever inte sällan i en värld där alla sociala konstruktioner bryts ner och ersätts av en postapokalyptisk jägar-samlarkultur, kombinerat med ett naturtillstånd av ”allas krig mot alla”. Den avslöjar misstanken som många av oss redan har: civilisationen är skör.
J. Jesse Ramirez är forskare i nordamerikastudier vid Sankt Gallens universitet och har studerat hur apokalyptiska berättelser fått fäste i amerikansk kultur. Han menar att fascinationen för apokalypsen är ett symptom på motsättningarna som uppstår av förnekelse av klimatförändringar. Vad Ramirez kallar ”apokalyptisk njutning” kan bli ytterligare ett sätt att hantera det ständiga flödet av apokalypsskildringar. Domedagstänkandet kan gå över i en förvrängd politisk dröm, där den hastiga undergången ”äntligen” skulle leda till en förändring.
När asfalten vittrat, bergvärmen svalnat och reningsverket stannat är vi bara en bräcklig kropp i ett hem som vi inte längre kan hantera. Det vilar nästan något kittlande över apokalypsen. Den väcker frågan om vilka vi blir när vi står utelämnade till naturens krafter.
I verkligheten är global uppvärmning inte spännande.
Men att vi alla skulle bära på en hemlig dröm om civilisationens undergång kan tyckas vara en långsökt förklaring till strypgreppet genren har om populärkulturen. Ailise Bulfin, kulturvetare vid University College Dublin, menar snarare att den populärkulturella vågen av alla typer av katastrofskildringar, inklusive zombieapokalypser och alieninvasioner, ”är besläktad på makronivå till rädslan för en mänskligt orsakad ekologisk katastrof, och särskilt klimatförändringar.”
De senaste årtiondena har apokalypsgenren låtit människan stå som orsaken till katastrofen. Bulfin anser att dessa representationer av vårt problematiska förhållande till miljön kan ses som inlägg i den bredare debatten om vart klimatet är på väg – och scli-fi-filmerna ställer sig i princip enade på pessimisternas sida. För ofta är det ju extremt negativa perspektiv vi får ta del av. I filmer som Interstellar och den satiriska Don’t Look Up tar mänskligheten sin tillflykt till rymden. Det är konsekvenslöst mänskligt beteende som trots alla varningar lett till en punkt där de biologiska system som vi är beroende av kollapsar. Valet står mellan att gå under eller fly.
Jag har suttit på middagar där samtalet kring det senaste halvhjärtade klimatpolitiska beslutet slutar med ett krasst konstaterande – politikernas handfallenhet spelar ändå ingen roll. Känslan är att det oavsett är för lite och för sent. En tragikomisk skål till världen som vi känner den, och sedan vidare till nästa samtalsämne.
Att vi uppe i Norden inte märker av klimatförändringarna i vardagen i någon bredare bemärkelse lär inte vara den enda anledningen till att vi har mage att höja glasen i en hopplös skål. Kanske kan denna pessimistiska gest även ses som ett tecken för medvetenheten om, och samtidigt avståndstagandet från, att det är en katastrof för oss, orsakad av oss. Det är som att katastroffilmerna går från att vara fiktion till en avslutning på århundradets stora true crime, där vi alla är skyldiga.
Den konstanta cirkulationen av bilder av mänsklighetens undergång skriver Bulfin är ”en indikation på verkligheten av det nya mänskliga tillståndet som innebär en störning av själva miljön som upprätthåller vår existens”. Ja, vid närmare eftertanke är det lätt att bli nedslagen.
Jag tänker inte förneka att klimatförändringar är riktigt bra stoff till thrillers och draman, och jag missunnar varken mig själv eller någon annan att underhållas av en go’ apokalypsfilm. Men i verkligheten är global uppvärmning inte spännande. Det är inte sexigt. Det är rätt och slätt en pågående katastrof. Med Hollywoods sensationella prägel beskriver cli-fi-filmerna ett skeende som vi alla lever igenom.
Personligen hade jag inte dragit mig för att betala de för närvarande hutlöst dyra biobiljetterna för att se ett dramatiserat COP-möte. Efter ett kammarspel av intensiva dispyter, politisk kohandel och lite obligatoriskt personligt drama enas världssamfundet kring uppgiften. Till tonerna av Hans Zimmer-kodad musik skrivs ett dokument under. Vi räddar världen från oss själva. Slutscen är förslagsvis att vår protagonist Toppdiplomaten står på ett tak och blickar ut över the bright beautiful tomorrow samtidigt som solen går upp. Kanske låter det om något som science fiction. Men är det verkligen för mycket begärt att filmen ska vara baserad på verkliga händelser?
