I takt med att hennes dagar i studentmeckat Lund räknas ner, reflekterar Lundagårds studentlivskrönikör Clara Castenfelt över hur mycket hon älskar att festa i nationernas kvalmiga källarlokaler. Och hur hon någonsin ska kunna leva utan dem när verkligheten kommer i kapp.
När jag pratar med studenter utanför Lund är det en sak som alltid kommer på tal: utelivet. Var man hänger, var man inte hänger, och var man egentligen borde hänga men inte riktigt orkar (läs: Göteborgs nation). Särskilt speciellt var det när jag beskrev konceptet nationsklubb för en vän från Italien, som var helt storögd över att universitetet har organisationer som tillhandahåller ett ordentligt uteliv för sina studenter – på tretton olika ställen, dessutom. Jag inser ju det, att vi är så jävla bortskämda jämfört med resten av Europa. Kanske främst jämfört med resten av svenska folket som inte är i ”universitetsålder” längre. I alla fall av min mammas glittrande ögon att döma, när jag lite skamset nämner mina senaste bravader på de trånga dansgolven.
Jag har tänkt allt mer på hur utelivet blir med åldern. Särskilt efter att ha pratat med en kvinna på jobbet, som är långt upp i medelåldern men som gärna betonar sin kärlek för att gå ut, dricka drinkar (eller snarare få män att beställa dem åt henne), och dansa. Varför känns det som att så få jämnåriga delar hennes åsikter? Är det på grund av alla dessa ungar som folk föder till höger och vänster, att deras kroppar sviker dem för tidigt, eller helt enkelt för att det inte är kul längre? Jag kan inte tänka mig en värld där jag inte tycker att klubbar är kul. Jag kan inte heller tänka mig en värld där jag är femtio. Inte på grund av misstro för framtiden, utan mest för att åldrande känns så avlägset. Jag säger det här nu, men om 2,5 år är jag halvvägs till just det. Femtio.
Visserligen förstår jag de äldre. Det finns något otroligt tryggt och varmt i att sitta vid ett middagsbord i någons villa i typ Bromma, hälla i sig vin i literkvantiteter, och skratta tills man kiknar. Så vida inte någons irriterande barn sticker huvudet runt dörrkarmen och vill åka hem, såklart. Samma sak gäller för att “äta ute med tjejerna”. Välja en restaurang utifrån allt annat än pris, beställa in fler efterrätter bara för att man kan, prata om renoveringarna man ska göra på sitt hus, och hur ens make förmodligen har en diagnos. Det låter kul, och även det tryggt. Kommer de då inte ihåg hur det känns att vara hänsynslös, svettig, och upprymd av folkmassans oändliga möjligheter, där du vävs in som bara en enda tråd av hundratals andra?
Kanske är åldrandet en chans att se till att de mest minnesvärda ögonblicken i ens liv inte bara är korta stunder av glädje mitt i natten, utan snarare sådana som kan etsa sig fast i ens minne i många år framöver. Ändå kan jag inte ignorera känslan av att nostalgin alltid kommer att nå mig, dra mig tillbaka till de blinkande ljusen, svetten, den pulserande energin i de trånga utrymmena och de tillfälliga mötena i kön. Det känns det som att det fortfarande kommer finnas en stark längtan hos mitt medelålders jag att återvända.
