Med värmen och solen kommer ångesten. Lundagårds studentlivskrönikör Bianca Raffone utforskar sin eviga kamp mot sommaren.
Jag hatar sommaren. Jag hatar, hatar sommaren. Nu är den på intåg och min ångest stegrar.
Jag har en kompis som delar mitt hat mot sommaren. Redan i november börjar vi skicka desperata sms om den kommande plågan. Ibland lägger vi oss på sängen och vrålar rakt ut. Varför måste sommaren vara så svår?
Ja, en bidragande faktor är den konstanta boendestressen. Det är alltid strul med boendet. Antingen står man utan någonstans att bo, eller så står man med en hyresavi men inget jobb. Och vilken stad ska man vara i? Ska man återvända till barndomens sovrum (om ett sådant finns kvar), eller vara den som stannar kvar i den ödsliga studentstaden?
Alla jag älskar är fantastiskt begåvade på att aldrig befinna sig där jag befinner mig på sommaren. Allra helst verkar de vilja befinna sig i en skog utan täckning, i ett annat land eller på något jävla sommarställe långt, långt bort. Jag förstår inte hur alla andra är i sitt sociala esse så fort solen kikar fram? Jag ligger ensam med neddragna persienner och surar.
Jobbet är en annan källa till stress. Pengarna måste in. Jag skriver personliga brev sent på kvällarna medan skamvågorna sköljer över mig. Lyckas man väl få ett jobb, går det sällan att kombinera med någon form av semester och vila. Det är antingen jobba alla veckor eller inget.
Upptrappningen ska vi inte heller glömma. Våren. Över människors näsryggar växer antalet fräknar stadigt, medan mina påsar under ögonen blir mörkare i samma tempo. Uttömd efter vårterminens intensiva arbete verkar människor på slutspurten gräva fram ytterligare energi. Utöver extrajobb, tentor och läsning ser folk ut att ha oceaner av tid och ork att socialisera, fånga dagen och sitta på uteserveringar. På köpet blir alla så förbannat snygga på sommaren. Jag är tyvärr mitt fulaste. Som om det inte vore nog med lidande.
Midsommar. Symbolen för sommaren. Blommiga klänningar, stora sällskap och härlig middag i junikvällen. Tyvärr har jag inte heller lyckats fira den där pittoreska midsommaren ni övriga lyckas få till utan ansträngning. Jag har firat ensam utomlands med hostelbekanta (som under kvällen alla visade sig ha missbruksproblem i varierande utsträckning). Senaste midsommarafton arbetade jag nattjour. På morgonen fick jag reda på att jag inte hade fått det boende jag hade sökt, och räknat med att få, till mitt utbyte. I stressen skickade jag iväg en ansökning till ett strikt katolskt studentboende med klädkod. Jag åt i alla fall färskpotatis samtidigt som jag begick misstaget.
Det är tydligt att jag gör något fel. Aktiviteten ”ta det lite lugnt” skulle jag säga är något av en paradgren. Jag är mycket duktig på att hantera värme och kan äta ungefär hur många glassar som helst. Ändå får jag aldrig ihop det. Sommaren är en enda röra av krångel, logistik och en del besvikelse. Varje vinter samlar jag mod och lovar mig själv att ”den här sommaren ska jag överlista systemet”, men varje gång byggs förväntningarna upp bara för att krossas. Sommaren är alltid ett steg före mig.
Men nu ska jag inte uppta mer av er tid. Jag förstår att ni har bättre saker för er än att lyssna på mitt sommarhat. Antar att ni har häng på uteserveringar och mysiga picknickar att hinna till. Jag ska fortsätta sura.
