Fansen har längtat och tidningarna har spekulerat. På fredagen kom äntligen Taylor Swifts nya skiva, som i förväg lovades vara ett temaalbum om sorg och uppbrott. Isak Aho Nyman har lyssnat på "The tortured poets department" som trots sina brister har en förtrollande dragning till platsen som så många fans lockats till: Swiftlandet.
Taylor Swift har säkrat sitt grepp om världen genom att vara så relaterbar som möjligt, så ofta som möjligt. Hon kan läsas cyniskt som en kalkylerad strateg som hela tiden lyckas förutspå marknadens nästa rörelse, eller som helt genomgenuin och äkta. Oavsett vad kokar det hela tiden ner till att hon lyckas slå an något hos sin publik.
I nuläget är hennes tillgivna fans nästan lika stor del av hennes kändisskap som hon själv. Swifties är en grupp som hade kunnat bota cancer, stoppa kriget i Gaza och sätta människor på Mars om Taylor bara instruerade dem till det, om man ska tro på hur det skrivs om dem online.
Men mer än något annat är swifties välförsedda med musik och content. Sedan Swifts senaste album med tidigare osläppt musik, Midnights (2022), har hon hunnit släppa två nyinspelade versioner av gamla skivor och gjort matiga tillägg till både Midnights och 1989 (Taylor’s version) (2023). Utöver detta är hon ute på sin sensationella Eras-turné som snart kommer till Stockholm. Turnén har i sin tur även blivit konsertfilm.
När så The tortured poets department anländer hade bara den naive trott att det skulle vara ett vanligt, normallångt album. I stället för den dryga timme som skivan från början skulle innehållit släpptes även en Anthology version under fredagen som lägger till en extra timma och effektivt gör om det hela till ett spontant dubbelalbum.
Poets department tar vid i den stil som etablerades genom Swifts pandemialbum Folklore (2020) och Evermore (2021). En stil där syntar och drivande trummor samsas med finstämd sång och en mjukare och mer indietillvänd estetik ersätter den countrygrundade pop som hon verkat i tidigare.
I många fall briljerar Poets department som ett nytt steg för Swift. Hon ger sig in i rolldiktning i sina texter igen, något som också präglade Folklore. Swift går bortom sina egna erfarenheter och in i det tydligt fiktiva, något som släpper henne fri att driva upp dramatiken och känslorna i musiken.
Även samarbetspartnerna Jack Antonoff och Aaron Dessner bidrar med sin knivskarpa fingertoppskänsla för glittrande pop-produktion som lyfter Swifts texter. När det slår rätt slår det hårt, och det gör det ofta. Särskilda höjdpunkter är titelspåret och den rent skrämmande ”Who’s Afraid of Little Old Me”.
Men höjdpunkterna försvinner lätt bland skivans 26 spår. Många låtar känns som B-sidor från tidigare studiosessioner som inte riktigt höll måttet för skivan de skrivits till. Swift förlitar sig i såpass hög grad på sin bag of tricks att vissa delar känns rent av återanvända från tidigare låtar, trots att så inte är fallet.
Hade Poets dept. gjort sig av med dödvikten hade den kunnat lyfta till en av årets bästa popplattor, men problemet är att det inte är det som är grejen med Taylor Swift. Visst kommer hennes kändisskap från hennes konstnärskap, men hon har också blivit något mycket större än det vid det här laget. Lyssnare och swifties förväntar sig att hon ska göra det där lilla extra och leva upp till den bild av sig själv hon målat upp: en intensiv kvinna som inte riktigt känner varken sina eller någon annans gränser.
Att lasta en skiva med för många spår är för Taylor Swift ett konstnärligt val. Upplevelsen kommer inte bara av att lyssna på musiken utan också av att bli besatt av Taylor Swift. Lika besatt som hennes låttexters berättare är av sina kärlekar: vare sig de är nya eller gamla, förvärvade eller förlorade.
Efter The tortured poets departments två timmar är jag kanske inte någon nyomvänd swiftie, men verkligen lite besatt. På något märkligt sätt skapar kvantiteten en kvalitet, inte hos musiken men hos världen som skivan bygger upp. Som lyssnare går du in i Swiftlandet, varifrån det inte är helt enkelt gjort att återvända. Därför vill du ha mer och mer material för att låta dig vara kvar där så länge som möjligt.
