Tycker du att det är läskigt att sjunga karaoke? Då kan du få sällskap på scen av en liten robot. Konstnärer som deltagit i ett forskningsprojekt i samarbete med Lunds universitet har nämligen utvecklat en karaokerobot som erbjuder emotionell support.
Den som lider av scenskräck i karaokebaren kan få emotionellt stöd av en robot. Konstnärer som deltagit i ett forskningsprojekt i samarbete med Lunds universitet har designat en robot som håller karaokedeltagarna sällskap på scen.
– Roboten är en slags body double. Det kan vara läskigt att gå upp på scen själv och sjunga karaoke. Men roboten drar åt sig uppmärksamhet med sitt mänskliga utseende och flimrande ljus – den är lite av ett spektakel, säger Amy Boulton, en av forskarna bakom projektet.
Epi-roboten, som den kallas, är en vit liten krabat med gestikulerande armar och lysande mun och ögon. Munnen och ögonen reagerar på ljud, på så vis synkroniseras robotens känslouttryck med sångarens röst. Till exempel blir ögonen rödare ju starkare och längre sångaren håller ut en ton.
– Roboten är designad så att munnen, ögonen och gesterna förmedlar någon form av mänskliga känslor. Karaoke handlar ju trots allt om att visa känslor och passion, snarare än att sjunga bra, säger Amy Boulton.
Projektet är ett samarbete mellan Inter Arts Center (IAC) – en plattform för konstnärlig forskning vid Lunds universitet – och Region Skåne. Ett av forskningsprojektets syften var att undersöka hur roboten kan fungera som en medlare av mänskliga relationer.
– Personer som deltog i experimentet kunde tycka synd om forskarna om roboten inte fungerade som den skulle. Men de tyckte inte synd om roboten eftersom vi vet att den inte bryr sig eller känner skam.
Amy Boulton överraskades dock av hur lätt det var att läsa in mänskliga känslor i robotens kroppsspråk, trots att hon visste att kroppsrörelserna var slumpmässiga.
– Vi läser alltid av varandras kroppsspråk undermedvetet och det är förvånansvärt lätt att förmänskliga maskiner. Det var ett tillfälle under en Green Day-låt som roboten kastade sitt huvud bakåt samtidigt som sångaren tog en hög ton. Jag kunde lura mig själv att tro att roboten hade någon form av känslomässig upplevelse, trots att jag visste att så inte var fallet.
Nicklas Lundberg, en annan av forskarna bakom projektet, menar att experimentets lekfullhet var en viktig del av forskningsprocessen.
– Den humoristiska aspekten av projektet gör det tillgängligt för en större publik och gör det lättare för deltagarna att knyta an till roboten, säger han.
– Teknologin utvecklas i ett rasande tempo. Men genom att använda sig av lekfullhet och mänskliga relationer och känslor blir det lättare att ta till sig och förstå någonting som annars kan verka kallt och svårbegripligt, fyller Amy Boulton i.
