I sitt sista brev för terminen skriver Studentbladets Vendla Fagerudd om att vara skuldsatt som student.
Hej Thea! Så fint du skriver om studielivet ur en erfaren studerandes perspektiv. Jag håller helt med om att studielivets glansdagar börjar ungefär vid det tredje studieåret. Biljettköandet är så gott som över, halaren är full med märken i granna färger och att skriva en akademisk text känns inte längre övermäktigt.
Jag tänker tillbaka på mina studieår med både glädje och melankoli över att de snart är över. Jag har känt mig trygg under mina år som studerande. Inte har det varit några sötebrödsdagar, men jag har aldrig behövt flytta av ekonomiska skäl och inte heller dragit mig från att köpa en halloumiost om jag känt suget.
Visserligen är jag relativt ekonomiskt lagd (läs: snål), så kanske jag undermedvetet inte slösat så mycket heller. Bostadsbidraget och studiestödet har rullat in, och om pengarna från sommarjobbet inte räckt till under året har jag ansökt om studielån. Det har så klart lett till att jag skuldsatt mig och väntar med fasa på brevet med uppmaningar om återbetalning.
I jämförelse med hur studerandes situation kan komma att se ut i framtiden vågar jag ändå knappt klaga.
Regeringens nedskärningar i den sociala tryggheten innebär en stor smäll för alla dem som lyfter förmåner. Bland dem som lyfter bostadsbidrag är studerande den absolut största kundgruppen.
Dagarna då en studerandes största oro är om de får biljett till nästa studieevenemang, om de ska behöva köa länge till lönnkrogen eller om snyggingen de spanat in kommer att infinna sig på dansgolvet eller inte kan vara över.
I stället ersätts den oron med skräck för att pengarna inte kommer att räcka till hyran, eller att räkningarna ska gå till indrivning. Som det ser ut nu finns det två lösningar när studerandens plånbok känns tunn: Ansök om utkomststöd eller skaffa ett arbete.
Det kan hända att jag är lat, men tanken på att behöva arbeta i mitt anletes svett, flera dagar i veckan i flera år, samtidigt som kalendern fylls av inlämningsuppgifter, tenter och grupparbeten gör mig lätt illamående.
Unga bär redan ett tungt ok med alla samhällets krav och förväntningar. Det gör mig rent utsagt skräckslagen när jag tänker på att det finns de som kan vara tvungna att välja bort en utbildning av ekonomiska skäl, eller inte kommer att komma ihåg sina studieår med den glädje jag och många andra känner när vi tänker tillbaka.
Att få äta enligt kostcirkelns alla regler, göra sina uppgifter i lugn och ro och dessutom ha roligt mellan varven kan inte vara för mycket begärt. Stress, vitkål och buljong på menyn under fem års tid bygger inte en hälsosam kropp. Om vi ska orka jobba sen måste vi vara friska.
