Med anledning av Expressens inslag Krogkultur har restaurangrecensioner blivit föremål för kulturdebatt. Lundagårds kulturkrönikör Dante Löfmarck tycker att fenomenet spär på medelklassens osunda fetischisering av förtärande.
”Varför äter ni hela tiden? / Ja men det är väl gott? / Vadå gott? Vad innebär det för nåt? / Sätt stopp!”. Så rappar Färska Prinzen mot en röst i bakgrunden på Dom viktiga skornas ”Sluta ät”. Låten av Malmöduon bestående av Färska Prinzen och Armann Hreinsson är en rolig och provokativ kritik av kulturens fixering vid mat.
Med anledning av Expressens inslag Krogkultur har restaurangrecensioner blivit föremål för kulturdebatt. Varje vecka besöker en av tidningens kulturskribenter en restaurang och skriver underhållande om besöket. Viggo Cavling beskriver i DN hur Expressen närmar sig restaurangrecensioner som, ”en elefant i en porslinsaffär”. I samma tidning håller Elin Peters med Cavling och menar att Expressen saknar såväl kompetens som riktlinjer i inslaget.
I Music Görnings Podcaster och Dubbel Trubbel Podcast har Färska Prinzen ventilerat sin ilska mot ätandets centrala plats i samtiden. Färska Prinzen har återkommande berört hur matkultur är den enda kultur som medelklassen bekymrar sig med. Expressens kulturchef Victor Malms replik lyfter samma poäng som Färska Prinzen: medelklassen huvudsakliga kulturintresse är matkultur, och därför är det rätt av tidningen att skriva om det.
Kritiken i DN, inte bara från nämnda skribenter utan även Lisa Magnussons, har oförtjänt hög svansföring. Inslaget Krogkultur gör inte bara något så ohyggligt ointressant som mat underhållande. Det visar även – medvetet eller omedvetet – på absurditeten i medelklassens matfixering. Att medelklassen, som Victor Malm påpekar i ett inslag i SVT, spenderar massvis av sina pengar på restauranger. Jag kan inte låta bli att finna detta såväl löjeväckande som sorgligt.
”På samma sätt som en skicklig litteraturkritiker inte bara kan läsa de bästa böckerna, måste man som krogrecensent kunna kartan innan man hyllar och sågar” skriver Elin Peters. Viggo Cavling skriver i sin tur: ”Jag anser att mat och restauranger är minst lika viktigt som poesi och det som händer i vårt parlament”. Jämförelser av detta slag spär på medelklassens osunda fetischisering av förtärande. Det rättfärdigar ödslandet av liv, tid och pengar och ger legitimitet åt deras tomma samtal om mat och dryck.
Jag ser samma tendenser i min omgivning. Vänner premierar elaborerade middagar över konserter, teaterbesök, utekvällar och hålligång. Matfixeringen går inte bara utöver innehavaren av intresset, utan även de nära och kära som måste bevittna hur närstående blir tråkigare och tråkigare. För att citera Färska Prinzen i ”Sluta ät”: ”Nu äter vi tillsammans och pratar om hur det smakar”.
I stället för att ledsamt och kälkborgerligt äta som ett mål i sig, kan man göra det för att det är en biologisk nödvändigt. En av litteraturens kändaste matskildringar är madeleinekakan i Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt. Strunta i tråkiga middagar och ät något för att ha ork att ta sig an den 4000 sidor långa romanen. Därefter kan man ta ett glas vin utan att påtala vinet i fråga och i stället samtala om det mästerverk man läst.
