Malmöförfattaren Pauline Olsson Ghoreishis debutroman skildrar människoöden i gängvåldets Sverige. Romanen slår an med sina känsloskildringar, men känns osäker kring vad för bok den vill vara. Josephine Örtenfelt har läst "Alejandro".
I Pauline Olsson Ghoreishis debutroman Alejandro bor en sorg. Det börjar med att Alejandro, jagets barndomsvän, dör och efter det flyter tiden samman. Först rör vi oss med minnen genom barndom och tonår, men allt eftersom talar bara tempusbyten om vad som är nu och då. Jaget och Alejandros inträde i gängkriminaliteten sker också sömlöst, processen är vaggande. Även om miljön i sig är tung, är berättelsen ganska lätt. Den lägger sig som en dimma över Malmö.
Berättelsen är vacker. Men när jag läser de första sidorna önskar jag ändå att boken var en annan. Språket och stilen, som säkert lägger grund för att man beskriver romanen som intensiv, skapar inte alls känslan av att rasa fram. Olsson Ghoreishi använder sig inte av skiljetecken, annat än punkter och mellanslag, men bara för att man gör det, innebär det inte att språket går snabbt. Mest blir jag förvirrad när innehåll och stil inte alls håller sams.
Det finns mer. För språket, som lätt kan bortses från eller förändras, är inte det främsta. Det största problemet är att man (antingen förlaget eller författaren, eller både och) väljer att likna romanen vid Jens Lapidus Snabba cash. Det vill säga, som en slags adrenalindriven roman där droger, fester och kickar, som nämns på verkets baksida, står i fokus. Jag vill ta på mig ansvaret för att rätta till denna bedrövliga verksbeskrivning, varna och säga att inget man på förhand kan läsa om romanen stämmer!
När jag börjar läsa önskar jag att boken ska vara en annan. Ju längre jag läser, desto mer märker jag att den faktiskt är det. Språket som verkar vara skrivet med syftet att rasa framåt, får mig att vilja att Pauline Olsson Ghoreishi ska skriva på vers. För det är ingenting som rusar. Inte egentligen. Det är vilsamt, men också smärtsamt, när minnen av barndomen blandas samman med dem av döden. Insikten kommer stilla, sedan är den förbi.
Olsson Ghoreishis debut bjussar på stora känslor och vackra karaktärer, men betydligt färre kickar än baksidan föreslår. Först när jag glömmer det boken utger sig för att vara och inte längre stretar emot, slutar orden att springa. Då läser jag en roman som handlar om de relationer som både är stora och små, och om lugnet man får av att vila i andra.
