Jason ”Timbuktu” Diakité besöker Studentafton och berättar om en ändrad syn på aktivism och hur han laddar upp för Valborgsyran. Lundagårds Thea Sandin lyssnar på en av Sveriges mest erfarna rappare som har ett fint samtal med publiken.
Lilla salen i AF-borgen lyser med försommarkvällens ljus. Salen är packad till bredden och biljetterna är helt slutsålda. Jag överhör några i Studentaftons-utskottet som säger att det till och med finns en risk att sittplatserna inte räcker till. Det är onekligen många som vill se Jason ”Timbuktu” Diakité gästa Studentafton denna torsdagskväll. Lundasonen Jason Diakité fyller 50 nästa år och har under dessa år bland annat hunnit med att släppa 12 album, en bok, bli hedersdoktor vid humanistiska fakulteten. I år gör han dessutom skådespelardebut.
Det är i barndomens Lund samtalet tar avstamp, med moderatorn och tillika Lundagårdmedarbetaren Malte Huitfeldt, som frågar om hur det var att växa upp i akademikerstaden. Jason Diakité berättar då om en barndom som präglats av att känna sig annorlunda och att han bar på mycket skam och självhat. Under skolåren blev han mobbad och kände sig utanför, något som radikalt förändrades när hans kusin från USA flyttade hem till familjen Diakité och kom med ny musik från New York, hiphopen. Då visste Jason Diakité att han hade hittat något speciellt.
– Det kändes som att jag hade fått nycklarna till ett palats som få visste om, säger han.
Han blev en av de första att rappa i Sverige och inledde en karriär som tagit honom land och rike runt. Han har både hyllats och hatats.
Under kvällen kommer ämnet om hans många utmärkelser upp och särskilt 5i12-rörelsens pris från 2013, som blev väldigt uppmärksammat. Han fick ta emot priset i riksdagen några veckor efter att han hade släppt låten ”Svarta duvor & vissna liljor” där Sverigedemokraterna kritiseras hårt och mediauppbådet var stort. Då var han en tydlig politisk röst, men under kvällen erkänner han att han tycker det är svårare att ta ställning politiskt nu för tiden.
– Vem är jag att säga vad som är rätt och fel, frågar han sig.
Han menar att han inte längre vill vara reaktiv utan proaktiv och att han vill vara för och inte emot, med argumentet att han är mer närvarande då.
Huitfeldt. Foto: Justinas Smerttinas
Studentaftonen blir dock som bäst när publiken får lov att ställa frågor mot slutet. En student frågar när han stod på en skateboard senast (Jason Diakité är gammal skejtare), en annan undrar vad som är hans bästa tips på vad en ung musiker borde tänka på i dag och en tredje frågar om han har något uppträdande som han håller extra varmt om hjärtat. Det är personligt men också lättsamt och Jason Diakité har en naturlig charm som får rummet att kännas varmt trots den ganska låga temperaturen i salen.
Det här är dock inte sista gången han står på scen i Lund under april, han är bokad som huvudakt på Valborgsyran på Malmö nation. När han får en fråga om hur han laddar upp inför giget så svarar han med ett leende:
– Bli inte besviken, men jag laddar nog upp genom att bara dyka upp, säger han.
