Det är det mest eviga av teman: det goda mot det onda. Men när det kommer till smak i stället för moral blir motsättningen ibland desto märkligare. Varför är vi så måna om att särskilja och markera vad som utgör bra och dålig smak? Oavsett om det kommer till konst, litteratur, film, mat, klädstil eller till och med vilket husdjur du väljer finns det alltid någon som kan berätta om ditt val tyder på gott eller dåligt smaksinne. Amanda Barratt har dykt ner i historiska texter om smakens natur för att försöka lista ut vilket syfte smaken egentligen fyller.
Kinderna är blöta av tårar, mascaran rinner och hjärtat bultar hårt när datorskärmen blir svart och filmen slutar. Bubblande skratt såväl som tung tystnad har fyllt rummet de senaste 108 minuterna, och det är först när jag stänger datorskärmen och reflekterar över vad jag sett som det slår mig: jag har dålig smak.
Filmen är nämligen inte Dune 2, inte Barbie eller Oppenheimer, eller något annat som tyder på bra smak, utan det är lite skamset som jag erkänner att det är The Proposal (2009). Ryan Reynolds och Sandra Bullocks romcom har allt som gör att en film klassas som dålig: knaggligt skådespeleri, förutsägbar handling och utdaterade skämt som inte alltid slår helt rätt. Filmen är objektivt dålig, och att oironiskt älska den tyder onekligen på skitdålig smak.
Med filmgalornas hets om Barbenheimer, kultursidornas gnabb om Love is Blind, och otaliga tiktoks om vilka kläder man ska älska och hata, så känns det som hotet om dålig smak omringar oss konstant. Men trots alla dessa eviga inslag i debatten om dålig smak så känns det inte som det råder någon klarhet i vad det faktiskt är? Sen när är vi så besatta av dålig smak som koncept, och vad fyller det egentligen för syfte?
Här benämns dålig smak enligt en rad definitioner: något som är opassande, något som är falskt och försöker vara något det inte är eller som försöker förbättra naturen.
Diskussionen kring smak är verkligen inget nytt. Redan 1757 skrev humanfilosofen David Hume Of the Standard of Taste, där han argumenterade för behovet av en standardisering av vad som utgör bra smak för att undvika estetiska dispyter. Hume diskuterar främst huruvida objektivitet inom smak existerar, men han fokuserar även på vilka som passar för att bedöma vad bra smak är, en så kallad ”true critic”. En bra kritiker ska bland annat vara lagom känslosam, intelligent och ha övat. Hume menar att en människa endast kan bli en ”true critic” genom tid och upprepad analys av något, eftersom det är först då som man kan få ett öga för de finare detaljerna, utveckla förmågan att se förbi sina första intryck och bli en bra kritiker.
Ännu ett inlägg i den historiska debatten om dålig smak är Jane Stern och Michael Sterns bok The Encyclopedia of Bad Taste, som utkom 1991. I ett något mindre nyanserat bidrag än Hume, så listar författarna helt enkelt 330 saker som de anser vara dålig smak. Här benämns dålig smak enligt en rad definitioner: något som är opassande, något som är falskt och försöker vara något det inte är eller som försöker förbättra naturen:
”Bad taste is intemperate and impatient. It wants the most out of life.”, skriver Stern och Stern.
Stern och Sterns bok har inslag från både högt och lågt, men några honorable mentions på dålig smak är: fiskpinnar, bodybuilding, chihuahuor, minigolf, hawaiiskjortor, leopardmönstrat och diverse plastikoperationer. Boken har några decennier på nacken, något som blir tydligt vid flera punkter på listan, särskilt när Barbiedockan pekas ut som dålig smak, något som känns högst daterat efter förra årets Barbie-revolution.
På forumet är det vissa saker som återkommande pekas ut som dålig smak: hawaiiskjortor, Colleen Hoover-böcker och Twilight-filmerna.
Den Oscarsvinnande filmen smakförklarade Barbiedockan genom att visa hur så många av dess anklagelser om dålig smak var grundade i sexism. Filmen mötte anklagelserna om dålig smak där de var, och stoltserade sin dåliga smak i stället för att gömma den, för att understryka budskapet om patriarkala strukturer. Resultatet blev inte bara att Barbiedockan blev en symbol för bra smak, utan också för att ta tillbaka makten över den dåliga smak som tidigare varit ett resultat av kvinnoförakt. Och som Barbie uppmärksammade, är inte så mycket av det som anses vara dålig smak även sådant som anses vara kvinnligt? Chihuauor, neonrosa och romcoms är bara några exempel som kommit upp. Barbiedockans dåliga rykte var på många vis bara ännu ett exempel på hur sexism förklär sig som anklagelser om dålig smak.
För att fastställa vad som i dag anses vara dålig smak vänder jag mig till det enda stället där jag kan lita på att folk säger vad de faktiskt tycker: Reddit. Det finns oändliga trådar om alla ämnen mellan himmel och jord, både de mer filosofiska och de mer argumentativa. På forumet är det vissa saker som återkommande pekas ut som dålig smak: hawaiiskjortor, Colleen Hoover-böcker och Twilight-filmerna. Två förvånansvärt specifika, men ofta återkommande inslag, är alla filmer med Adam Sandler i och chihuahuor.
Så, förutom den tydligen allmängiltiga uppfattningen om att chihuahuor tyder på dålig smak, så har har de 266 åren sedan David Hume skrev Of the Standard of Taste inneburit ytterst lite konsensus i frågan om vad dålig smak faktiskt är. Kanske är det då dags att vrida frågan. Om vi inte kan hitta något definitivt svar på vad dålig smak är, så kanske vi i alla fall kan komma fram till vad dålig smak tjänar för syfte.
Barbra Krishenblatt-Gimlet har sökt svar på frågan i sin omfattande artikel Who’s bad? Accounting for Taste (1991). Även hon har uppmärksammat Stein och Steins bok, och reflekterar kring smak utifrån både den och andra verk. Hon beskriver hur skillnaden mellan bra och dålig smak på ytan kan framstå som tidlöshet och kvalitet, idén om att bra smak får en vacker patina medans dålig smak ruttnar, men att det egentligen finns djupare konnotationer till sociala klasser.
Cleangirl-trenden, 20 steg långa hudvårdsrutiner och att vara kulturellt bildad kan alla ses som bra smak, och är saker som blir markant lättare att uppnå om man har tillgång till tid och pengar.
Krishenblatt-Gimlet påpekar hur bra smak attribueras till saker som de högst upp i samhället har lättast att uppnå, och att bra smak därmed skapas hos dem. Bra smak tillskrivs det som är dyrt, som har kultiverats fram och förfinats genom tillgång till pengar och fritid. Mycket av det som räknas till dålig smak däremot är sådant som kan förknippas till bland annat arbetarklassen, invandrare eller pensionärer. Krischenblatt-Gimlet argumenterar att på grund av relationen mellan smak och klass blir bra och dålig smak i slutändan ett sätt att föra vidare föreställningen om att det endast är högst upp i samhället som kultur av värde kan skapas.
Man behöver inte leta länge för att se varför Krishenblatt-Gimlet resonerar som hon gör. Cleangirl-trenden, 20 steg långa hudvårdsrutiner och att vara kulturellt bildad kan alla ses som bra smak, och är saker som blir markant lättare att uppnå om man har tillgång till tid och pengar. Det som är lättillgängligt, snabbt och billigt, som till exempel fiskpinnar och reality TV, perfekt för dem med lite fritid och få resurser, är däremot inte alls lika bra smak.
Kanske är då skammen jag känner över min förkärlek till The Proposal och samtliga romcoms inte alls en skam över att ha dålig smak, utan snarare ett uttryck av ett internaliserat klassförakt och ett sätt att föra vidare idén om att det endast är överklassen som kan tillverka kulturellt värde. Jahopp. Om uppfattningar om vad som ses som bra eller dålig smak bara handlar om en förlängning av ett nedärvt klassförakt, så är det nog hög tid att ifrågasätta vad det fyller för syfte, vad det ger dig och mig. Svaret verkar vara ingenting alls. Med alla aktiviteter som studentlivet innebär så är det dåligt med fritid som det är, och CSN täcker knappt hyra och mat, inte räcker det till bra smak också. Så, kära läsare, bär din hawaiiskjorta med stolthet, ät dina fiskpinnar ifred och, för guds skull, njut av din klyschiga romcom. Det är i alla fall vad jag tänker göra.
