En riksbankschef som inte vet vad ränta är för något, en färgblind konstnär, en tondöv musiker, en utbildningsminister som inte vet vad en fristående kurs är för någonting. Hur länge ska vi behöva stå ut med Mats Persson? Det undrar Lundagårds utbildningspolitiska krönikör Elio Martorelli Nilsson.
I en tidigare krönika diskuterade jag ovissheten, hur svårt det kan vara att hitta sin väg i det akademiska, och hur det i vissa andra länder, nämnvärt USA, tillåts en period av allmänbildning innan man specialiserar sig. I en debattartikel från utbildningsminister Mats Persson möts vi av en regelrätt attack mot den sista bastionen av studenters möjlighet till akademiskt utforskande: de fristående kurserna.
I ännu en debattartikel har vi utbildningsministern i rollen som högskolornas lieman, denna gång är det de fristående kurserna som ryker. Han förklarar för oss att fristående kurser är en hobbyverksamhet, ett slöseri med tid, något som måste kännas märkligt för er studenter som läser en extra kurs i franska, eller vill komplettera era studier med lite statistik, juridik eller matematik.
Hur härligt det än må vara att se Lunds och Uppsalas rektorers dynamiska duo gå ihop och fullständigt vätebomba utbildningsministerns argument genom att visa exakt hur han, vår utbildningsminister, missuppfattat självaste kärnan av hur svensk högskoleutbildning är strukturerad, finns det ändå en djupare poäng att göra på denna fråga.
För låt oss ta hans argument seriöst.
Hans strid är mot allt så kallat ”flum” i högskolor, och låt oss inte glömma folkhögskolorna, vars budget han kraftigt reducerade under förra året. Detta mot bakgrund av att ha minskat budgeten för högre utbildning i stort med över 400 miljoner kronor.
För nu vill han strama åt bältet, se till att Sverige sparar in under en svajig ekonomisk period. Och detta argument kan man se värdet i, för det är sant att utsikten för den svenska ekonomin, och därmed statsbudgeten, ser mörk ut.
Det jag vänder mig mot är att offra det som kan ta oss ur krisen och förbättra den svenska konkurrenskraften, för det krävs inte bara ingenjörer och teknologer för att få ett samhälle att rulla. Över hälften av de akademiska jobben i Sverige finns inom samhällsvetenskapen, enligt vår och Uppsalas rektor.
Därmed faller hans argument långsiktigt på sina egna kriterier. Att dra pengar från fristående kurser är att tvinga in studenter i program innan de bestämt sig fullt ut, vilket kan resultera i en svårare, och dyrare, övergång från ett program till ett annat. Att underminera svensk utbildning är att göra problemet än värre. Den lilla smulan extrafinansiering till teknologerna är att sätta ett plåster på bröstet på en patient som lider av en hjärtattack.
Det ser bra ut, men det svenska högskolesystemet blir kvar på akuten.
Detta är en opinionstext i Lundagård. Skribenten svarar för åsikter i krönikan.
