Det har blivit trendigt att flytta till Malmö. Lundagårds kulturkrönikör Emmy Odeskog befarar att hennes ungdomsstad håller på att förvandlas till ett kreddigt pit stop för Stockholms privilegierade kulturelit.
För några veckor sedan gick Netflix ut med att Amanda Romares succéroman Halva Malmö består av killar som dumpat mig ska filmatiseras. Haken var: en stockholmare, Carla Sehn, ska spela huvudrollen. Över denna detalj beklagade sig många under veckan som följde. ”Kunde de inte vaska fram en enda skåning god nog? Det kommer inte att bli realistiskt.”
Men faktum är att det är precis vad det kommer bli eftersom halva Malmö, till min stora fasa, numera består av just kulturkranka stockholmare förklädda till malmöiter.
Problemet med den här utvecklingen är inte att jag ogillar stockholmare (eller ok lite grann). Problemet är att de utgör en så köpstark grupp. Att åka till Möllevångstorget för en innerstadsbo måste vara vad det är att åka till Gdansk för en Malmöit. En fin middag för typ halva priset av vad det kostar hemma! Herrejävlar. Taget. Taget igen. Så höjs priserna successivt, tills ingen av de som ursprungligen bodde här har råd att bo kvar.
Jag förstår lockelsen, men är samtidigt medveten om att det jag älskar med Malmö (MFF, Liv Strömquist, havet) på sin höjd utgör bisatser till den huvudsakliga stockholmar-magneten: autenticiteten. Malmös ”brand” kan nämligen sägas vara något så sällsynt som äkthet. En fattig, före detta industristad med säreget, ännu ganska icke-kommersialiserat, kulturliv. I förordet till fotoboken Plan B beskriver John Peter Nilsson det som en blandning mellan nybyggaranda och misär. Här är “musik på riktigt – och atmosfären blir därefter”, skriver Eric Higgins i Aftonbladet 2016.
Det här – autenticitet – är i sin tur ett vedertaget dragplåster för gentrifiering. Enligt Fredrik Svenaeus, som diskuterar ämnet i ett avsnitt av Filosofiska rummet, kan samtidens besatthet av autenticitet härledas till nykapitalismens framväxt. Att leta efter sitt ”autentiska jag” är synonymt med att skala av sig sin borgerlighet. Gå i sidled medan massan fortsätter rakt fram. Paradoxalt nog blir detta i sig därmed ett säljknep. De smarta kapitalisterna, säger Svenaeus, suger upp det autentiska, dess attribut, och marknadsför det som en livsstil, och när det händer försvinner det sant autentiska också i det ”autentiska”.
Kanske är det därför det är så ohyggligt tröttsamt när rika stockholmare kommer till Malmö och lajvar fattigdom i några år innan de tar examen från arkitektprogrammet och retirerar till sina föräldrars-grannes-producent-kontakter på Kungsholmen. De iklär sig en misär som de inte riskerar uppslukas av: det sant autentiska försvinner i det ”autentiska”.
Ännu lever det sant autentiska, åtminstone i Romares roman. Liksom staden Malmö har Halva Malmö består av killar som dumpat mig något sprudlande men trasigt över sig. Det återstår att se ifall Netflix lyckas fånga den här dikotomin, eller om resultatet blir ytterligare en reklamkampanj för en pseudoautentisk misär-estetik. Hoppas inte. Fortsätter hyrorna stiga i innerstan måste jag snart flytta till Kirseberg.
