I många filmer, tv-serier och böcker är det ofta de homosexuella karaktärerna vars liv eller relationer går åt fanders, medan deras straighta motparter kommer undan allt elände. Studenten Gustav Magnusson har tröttnat på trenden.
Det här är en debattartikel. Åsikterna som framförs är skribentens egna.
”Bury your gays” är trenden där homosexuella karaktärer i fiktiva verk ofta dör eller möter tragiska öden. Välkända serier som Orange Is the New Black (karaktären Poussey Washington dör), Game of Thrones (karaktären Renly Baratheon mördas) och The Walking Dead (karaktären Denise Cloyd mördas) är bara några exempel på när HBTQ+-karaktärer har dött och därmed drabbats av detta fenomen. En enkel Google-sökning på fenomenet ger dig många fler exempel.
Serien Young Royals försöker måla upp ett narrativ om hur unga homosexuella par kan uppleva kärlek och konflikter på samma sätt som heterosexuella par. Med tanke på Wilhelms ställning som prins och sedermera kronprins, hade det såklart inte varit realistiskt att göra denna serie till en ren glädjehistoria, och de utmaningar som paret Simon och Wilhelm möter känns genuina.
Men (spoiler alert), det sista avsnittet förstörde allt för mig. Genom hela serien sågs en konflikt mellan Simons arbetarklassbakgrund och Wilhelms roll som kronprins. Simon är republikan och föraktar det system som Wilhelm är en del av. Det tar hårt på Wilhelm men han försöker göra sitt bästa för att visa sin kärlek för Simon ändå. I det sista avsnittet får Wilhelm ett ultimatum av Simon: bli kung eller var med ditt livs kärlek – du kan inte få båda.
Wilhelm väljer kärleken och abdikerar. Alla lever lyckliga i alla sina dagar. Snipp snapp slut så var sagan slut. Eller?
För mig blir detta ännu ett exempel på en medietext som låter homosexuella vara accepterade så länge de inte beblandas med samhällets toppskikt. Varför måste homosexuella alltid ge upp eller dö inom fiktion? Hade det inte varit ett mycket bättre slut ifall Wilhelm och Simon tog arm i arm och bestämde sig för att kämpa och skapa förändring? Det visade ju sig också att det fiktiva hovet stödjer Wilhelm, som illustreras av kungens öppenhet att välkomna Simon in i familjen och drottningens ord om att de ska hitta en lösning, samt pressekreteraren som ser Wilhelms potential att modernisera monarkin. Trots detta blir resultatet att Wilhelm ger upp.
Visst, Wilhelm verkar lycklig i slutet och kanske ville han inte vara kung ändå. Men varför är det alltid enklare att få homosexuella att ge efter än att låta dem vara en del av samhällets toppskikt? Det är en fråga som författare bör ställa sig oftare för att undvika att förstärka stereotyper och istället ge utrymme för mångfacetterade och realistiska porträtt av HBTQ+-personer. Det skulle stärka många ungas självbild och bidra till en bättre värld för samtliga.
Slutligen vill jag ändå tacka författarna, skådespelarna och alla andra inblandade för en nytänkande och fin serie som säkert kommer hjälpa många unga människor lära känna sig själva bättre. Men det vore kul om homosexuella lyckades ibland.
Gustav Magnusson, student i medie- och kommunikationsvetenskap vid Lunds universitet
