Din telefon surrar oavbrutet av potentiella kontakter, bara för att alla försvinna en månad senare. Det svårt att föreställa sig hur hjärtat ska kunna blomma ut. Ändå, mitt i denna digitala virvelvind, avråder studentlivskrönikör Clara Castenfelt från att beklaga romantikens så kallade bortgång.
Hookup-kultur är något de flesta ägnat oss åt. Trots den udda framgångssagan här och där har, för att citera Minna Höggren i Aftonbladet för ett par år sedan, ”alla som testat lyckan på den digitala dejtingmarknaden har i dag minst tre ess i rockärmen att plocka fram när det kommer till mardrömshistorier. Ändå – den som sig in i leken ger får leken tåla, även om det innebär att man behöver gå över (sitt eget) lik för att slippa vara ensam.” Hur tragiskt låter inte det? Ändå ligger dejtingapparna kvar där i vår telefon och väntar, drar sig, för att vår längtan efter fysisk närhet helt enkelt blir för stark.
I veckan blev jag intervjuad av en nära vän för hennes kandidatuppsats. Hon undersöker unga vuxnas attityder gentemot dejtingkultur online och IRL. Det blev såklart en diskussion mellan himmel och jord, men hennes respondenter hittills visar en konsensus som talar för offlinevärldens fördel. Vi tycker alltså om våra naturliga sammandrabbningar, men klänger oss ändå fast vid informationsmättade appar och ytliga möten. Håller mänskligheten på att lägga (ytterligare) krokben för sig själv?
Samma dag stöter jag på Helen Fisher – seniorforskare vid Kinseyinstitutet och beteendeantropolog – i en video från Youtubekanalen ”WIRED”. Hon menar att det största misstaget människor gör när de letar efter kärlek online är att vara glupska. Den mänskliga hjärnan inte byggd för att hantera fler än mellan 5 och 9 alternativ. Efter det spacear den ut. Resultatet? Ingen blir vald.
Jag har varit i ett lyckligt förhållande i över två år nu, men jag minns hur det var! Efter min första cirkus till romans var jag singel i fem år, och vissa dagar var jag så svulten på närhet att jag ville flå mig själv levande. Alla dessa eviga frågetecken: Varför händer det aldrig mig? Varför skiter det sig alltid? Men nu ska ni få höra något jävligt. När Helen Fisher i videon får frågan huruvida onlinedejting håller på att döda romantiken så svarar hon kort och snärtigt: Det kan den inte.
Kärlek och partnerskap hör till en av människans basala funktioner. Kärleken kom förinstallerad i dig och alla dina förfäder i Afrika tillsammans med ilska, törst, hunger, och rädsla. Och ja, vi skapade dejtingappar som ett verkyg, vilket gör oss till offer för vårt eget intellekt. Men kärleken är inte intellektuell, eller något vi kan förvärva genom fem år på ingenjörsutbildningen. Den bara är där. När du snubblar över en låt som du brukade tycka om, äter din mammas hemlagade mat, eller möter någons blick på andra sidan av ett rum fullt med folk. En glödlampa i din hjärnas dammigaste och mörkaste vrå.
Vi måste sluta prata om kärlek som något skört och dagsländelikt. Det är den inte. Kärleken är en herrelös katt med smuts i ansiktet, blod och grus i pälsen, till och med utslagna tänder. Den har bestått genom otaliga epoker och är en urkraft som kommer att jaga oss ända tills den sista människan går åt. Det är bara att slå sig ner och vänta på att den biter dig. Det gör den alltid.
