Utbildningsministern ifrågasätter vinkunskapens plats i akademin och prioriterar arbetsmarknadens behov över allt annat. Men kanske behöver vi mer tid för reflektion och kontemplation, som vinet kan erbjuda, för att förstå vad det innebär att vara människa och samhället vi lever i. Det skriver Lundagårds utbildningspolitiska krönikör Marcus Rossheim.
I Georgien har vinet varit kulturhistoria i över 8 000 år.
Många är de studenter som genomfört praktiska studier om innebörden i renässanshumanisten Erasmus av Rotterdams ord ”in vino veritas”. Sanningen finns emellertid inte i vinet, utan den har utbildningsminister Mats Persson nu förklarat för oss.
”Vinkunskap” är enligt utbildningsministern exempel på hur ”värdet av akademisk utbildning” urholkats. Och ”därför kommer regeringen nu att minska floran av fristående kurser”. Budskapet till akademin är tydligt: bidra till arbetsmarknadens behov.
De universitet som inte rättar sig i ledet ”kommer att få lägre anslag”.
Utbildningsministerns vision om ingenjörslandet Sverige är berättelsen om ett strömlinjeformat arbetsliv. Pensionären som berättar historien om att han blev precis det han föreställde sig, den där dagen i lågstadiet när någon ställde frågan.
Från vaggan till graven, lär vi oss att kunskapens värde är praktiskt och pragmatiskt. Det är åtminstone sanningen när utbildningsministern vill visa handlingskraft. Och visst är det som Hannah Arendt menade, handlingskraften – vita activa – är en förutsättning för det offentliga livets affärer. Pengarna växer inte på träd, trots allt.
Samtidigt: Det är inte en slump att vinet har varit Europas kulturhistoria i årtusenden. Vindrickaren distansera sig en aning från samtiden och fundera – vita contemplativa – på sådant som hon i vardagen sällan hinner reflektera över: Vad innebär det att vara människa?
Problemet med utbildningsministerns slutsatser är att exemplet om flummig vinkunskap leder honom till att mängden fristående kurser ska begränsas. Ingenting skriver han om de fristående kursernas kvalitativa innehåll. Värdet av en kurs i vinkunskap kan utbildningsministern tydligen bedöma bara genom att läsa etiketten.
Mycket handlingskraft, utan kontemplation.
Platon skrev i Timaios att ”vinet värmer inte bara kroppen utan också själen”, och precis som individen behöver också samhället tid för kontemplation.
Vi behöver inte mer än påminna oss om att det förra seklets totalitära samhällen utformade sina doktriner med utgångspunkt i politisk handlingskraft och i konflikt med allt oliktänkande. Enligt samtida politiska teoretiker gör medborgare demokratin en tjänst när de värnar kontemplation och dricker vin tillsammans med vänner.
Vinmakare har i alla tider, ofta med begränsade resurser, ägnat mycket kontemplation åt kvalitet, innehåll och förädling av kunskap.
Såväl försvararna som kritikerna av utbildningsministerns vision, skulle tjäna på att lära sig om denna underskattade kulturhistoria.
Tänk vad praktiskt det skulle vara med en fristående distanskurs i sommar.
Detta är en opinionstext i Lundagård. Skribenten svarar för åsikter i krönikan.
