I helgen skjutsades kopiösa mängder lundensare med tillhörande alkoholenheter upp till Göteborg för att sedan tävla tillbaka ner på tandemcykel. Lundagårds Clara Castenfelt medverkade, och passar på att berätta om spektaklet innan minnena, av förklarliga skäl, tynar bort.
Veckan innan Tandemstafetten 2024 har varit vitare än en Taylor Swift- konsert. Våtservetter, plåster, och bakiskurer i alla dess former är nedtryckta i väskan. Ni vet när Yasin sa ”Jag släpper bara dunder, shoutout till kranen”? Jag är kranen. Mother goose has arrived.
Fredag eftermiddag lämnar min buss Lund, och stannar i Sveriges enda sommarort Apelviken i Varberg för grillning och bad. Jag råkar ha spenderat många av min barndoms somrar här. Historien verkar har lett mig tillbaka hit för att befläcka mina minnens oskuld med svartvinbärslikör och senap. Så kan det gå.
Fredag kväll anländer vi till Götaplatsen i Göteborg för den gemensamma starten. Avenyn liknar en uppsluppen politisk demonstration – bilar tutar, gamlingar filmar, och nationer vevar fanor med slagord av varierande kvalitet. Min favorit var förstås min egen nation: ”Läser du detta är du ollad”. Min andra favorit tillhörde Malmö nation: ”Pappa pedalar”.
Efter starten rör sig bussarna genom fredagsnatten mot utedisco vid Varbergs fästning. Under tiden är det roligt att se lagets cyklister uppdatera oss om färden i den gemensamma Messengerchatten. Kedjan hoppade ur mitt i ingenstans för grupp två, så vi behövde hoppa över sträcka tre för att inte släpa efter och skopa upp de misslyckade stackarna på vägen.
Höjdpunkten av utediscot är nog drum’n bass-remixen av ”Fireflies”. Överskottsenergin från dansgolvet (dansgräset?) räcker långt, och gör mig nästan tacksam över min okristligt tidiga 03:30-cykeltur på lördagsmorgonen. Sträckan Björkäng-Falkenberg är minst sagt filmisk i soluppgången. Den halländska faunan håller oss sällskap på vägen: hästar leker, långhåriga kor med milslånga horn betar, och fasaner strosar förbi till tonerna av Frank Ocean. Jag svettas knappt, medan min partner behöver andas in-in-ut för att motarbeta mjölksyran i benen. Är jag otroligt fit eller gör han dubbelt så mycket jobb som mig? Finns det ens något som heter orättvis arbetsbelastning på en tandemcykel om båda trampar? Jag vet fortfarande inte. Jag höll mig ganska fräsch i min reflexväst och groteskt stora pannlampa. Alla sov ändå när vi återvände till bussen, så något beröm fick man inte oavsett.
När solen går upp börjar bussen piggna till, och plötsligt känns det som en toppenidé att höja basen och spela Pitbull innan klockan slagit 06. Aptiten hinner komma i kapp mig när vi anländer till Båstad lördag morgon för frukost – jag inhalerar en dubbel ostmacka med tillhörande Red bull och jordgubbsyoghurt. Här går ytterligare en gemensam start av stapeln för de cyklister som ska lida sig upp och ned för Hallandsåsen. Gud hjälpe dem!
Havsbrisen och solskenet ger mig den sista energin jag behöver för att vara en glad lagkamrat tills vi går i mål, men inte en minut längre. Väl framme i Lund lördag eftermiddag blommar tulpanerna och supportarna vrålar som brunstiga älgar runt fontänen framför Universitetshuset. Lundagårds fotochef springer runt, runt, runt för att fånga de sista cyklisterna på bild som viner förbi. Och vips, så var det över. Vi vann ingenting, men vi kom inte sist heller, och det får absolut duga.
Jag har inte sovit på 36 timmar. Det här gör jag nog aldrig om, men det får mig att tänka. Om typ tjugo år kommer jag kanske inte orka sådant här längre. Då är man tacksam för att man är ung och spänstig nog för Tandemstafetten. Tack för i år!
