Kärlek kommer i alla former, åldrar och kön. Men är alla lika lyckliga? Lundagårds kulturkrönikör Florencia Larrosa utforskar om samkönade par är lyckligare än heterosexuella.
Det tog mig ungefär 18 år att komma ut och våga dejta någon av samma kön. Jag misstänkte sedan barndomen att det var något ”speciellt” med mig, men jag gjorde inget åt det. Detta trots att jag, till skillnad från många jag känner som hade samma problem, inte hade några speciella hinder att berätta för min familj. De har – tack och lov – alltid stöttat hbtqi+-rättigheter och jag har inte heller haft en religiös uppväxt.
Nu har några år gått sedan dess och jag har lyckats samla olika erfarenheter med personer från samma kön i bagaget, vilket har väckt en intressant reaktion hos vissa straighta tjejer. Jag skriver ”intressant” för att den skiljer sig från andra kommentarer som döljer en internaliserad homofobi eller brist av kunskap kring hbtqi-frågor. Reaktionen pekar snarare på någon typ av missnöje: ”Åh, vilken tur du har, jag önskar att jag tyckte om tjejer, då hade jag sluppit stå ut med killar”.
Jag erkänner att jag själv tänkt det vissa gånger där jag har varit hjärtekrossad, men nu när jag befinner mig i ett lycklig queerförhållande kan jag inte låta bli att undra: Varför är vissa heterosexuella människor missnöjda i sina relationer, om de inte lever med hotet som homosexuella par gör?
Open University gjorde år 2014 en studie som visade att queera personer är lyckligare i sina förhållanden än heterosexuella. Homosexuella relationer skilde sig från heterosexuella genom att de inte var lika bundna till traditionella könsroller, vilket gjorde att individerna kunde till exempel dela hushållsarbete mer jämlikt. De upplevde inte heller att det var obekvämt att prata om sina behov (varken sexuella eller känslomässiga), vilket gjorde att kommunikationen var betydligt bättre än hos heteropar. Båda personer i förhållandet kände sig sedda.
Även om jag kan känna igen faktorerna som heterosexuella par presenterar i studien, både genom min egen erfarenhet och genom historier från mina vänner, blir jag arg över resultaten. För visst, kan det finnas sociala och emotionella skillnader mellan könen. På en första dejt med en kille hade jag aldrig visat mina sårbara sidor. Med queera personer är det annorlunda. Men här vill jag tro att det var jag som valde fel snarare än att de flesta killar fortfarande följer gamla machoideal.
Det finns vissa undantag som ger mig hopp även efter att ha läst studien. Jag känner bisexuella tjejer som är i ett lyckligt förhållande med en man och jag har straighta killar i min nära krets som jag vet är mer känslomässiga än killarna jag har träffat. Det går att dejta någon från motsatt kön och vara lycklig i alla sina dagar.
Och det finns även undantag hos homosexuella. Det finns personer där ute som har sårat andra från samma kön. Jag vet inte hur mycket som stämmer i studiens resultat. Jag har haft tur och dejtat snälla queerpersoner, men jag är fortfarande rädd att hålla hand med min tjej på stan. Hatet mot homosexuella är fortfarande närvarande, trots alla förbättringar. Förra veckan blev fyra kvinnor attackerade i Buenos Aires för att de var lesbiska.
Det kanske är dags att byta tankebana, både heterosexuella och homosexuella. Vi borde sluta mäta vår egen lycka och se i stället vad vi kan göra för att göra kärlek enklare för alla.
