Halvåret i Belfast lider mot sitt slut och Lundagårds utbyteskrönikör Maria Müllern-Aspegren reflekterar kring huruvida tiden där använts rätt.
Ibland känner jag mig lösryckt från tid och rum, säger jag till min vän medan vi sitter på en uteservering. Kommer du ihåg när vi var på stranden den första riktigt varma dagen här? Det var som att jag befann mig på sjutton olika ställen i tid och rum. Jag var ett skrikigt barn på familjens brygga i Stockholms skärgård, en brådmogen tonåring på strandfest i Lomma, och så en vilsen tjugoåring på en stenklippa i Nordirland. Hon nickar och sippar på sin Diet Coke. Jag känner något liknande, svarar hon. Jag kom hit för att fly allt gammalt, men exilen har bara tvingat mig att internalisera allt jag försökte undvika därhemma. Jag skrattar lite, men hennes ord cirkulerar i min hjärna den kvällen. Är det någonsin möjligt att fly sitt förflutna?
Mina vänner här beslutade sig för att komma hit av olika anledningar. Vissa ville bli bättre på engelska, andra tänkte att det skulle se bra ut på cv:t. Men de alla erkänner att en del av det handlade om att få börja om helt på nytt. Utbytesterminen ger dig möjlighet att träffa nya personer som varken varit närvarande under din pinsamma ”lyssna på jazz och älska Sartre”-fas eller sett dig gången du bröt svanskotan under novischen. De har säkert lika förödande skamfläckar i deras förflutna som jag aldrig kommer få reda på, och för min del fejkar jag skamlöst en sorts ”scandie-girl”-estetik (jag är den enda i den här staden med kjol över byxorna)
Det var inte bara minnen jag flydde ifrån när jag kom hit. Lund hade börjat bli obekvämt litet i stället för mysigt hemtrevligt, och i vimlet av all ny relationsdramatik bestämde jag mig för att strategiskt ”fly fältet” ett tag. Att springa från sina problem är kanske inte det mest hälsosamma, men all den tid jag spenderat ensam har gjort att jag fått en sund distans till mina ”gigantiska” problem. Jag har även insett vad och vilka personer i mitt liv som jag faktiskt värdesätter. Med all denna nyförvärvade vishet har jag försökt bädda min hemkomst-säng med väldigt varma, mjuka lakan.
Om mindre än en månad är vi alla hemma i våra egna länder, tillbaka i våra ”vanliga” liv. Det är först då vi får reda på om vi lyckades förändra något fundamentalt med oss under halvåret i exil, eller om vi är dömda att falla tillbaka i gamla vanor igen. Jag kommer nog aldrig bli en ordningsam person, men faktumet att personalen på boendet här tillämpar slumpmässiga ”renlighetscheckar” klockan åtta på morgonen har gjort så att jag åtminstone stoppar de använda strumporna i tvättkorgen. Även mitt hobbyprojekt att med tvång omvandla mig till en ”social och trevlig individ” har börjat nå vissa framgångar. Jag har börjat le åt folk på stan, och successivt tränat bort den överväldigande existentiella skräcken jag kände av att behöva ta folk jag ”träffat någon gång på en fest” i handen.
Det kvarstår som sagt att se om jag lyckas hålla kvar någon del av min nyskapade personlighet när jag flyttar hem till Sverige (ni läsare kan testa mig genom att undersöka hur jag reagerar om ni kommer fram och hälsar på stan). Jag har åtminstone goda förhoppningar. När jag sitter där på uteserveringen och skrattar förstår jag att jag har förändrats till det bättre av halvåret här och staden jag lärt oss älska.
