Alkoholen har sedan antiken haft en återkommande roll i de sköna konsterna. I modern tid möter vi alkoholen i film och tv-serier inte bara som rusmedel utan också som en identitetsmarkör. Men vad gör alkoholen vi dricker egentligen med vår identitet? Hedda Berg har vänt och vridit på frågan, med avstamp i en särskilt ikonisk drink.
Jag och två vänner bestämde oss för några helger sedan att göra upp med ölen, vår trogna kompanjon genom studentlivets bråda dagar. Visserligen bara för en kväll. I övrigt tillåter studentens tomma plånbok inget lyxigare än den gyllengula drycken. Men för en natt blev det cosmopolitans i stället.
Dagen efter spökade den familjära känslan av en dunkande huvudvärk och då var det enda botemedlet att ligga på samma fläck i soffan dagens resterande timmar, scrollandes mellan streamingtjänsternas utbud. Jag satte på Sex and the City (1998) och följde Carrie Bradshaw och hennes kumpaner genom svindlande kvällar i New York. Carries signaturdrink är såklart den ökända cosmopolitan. Lite cointreau, vodka, tranbärsjuice och lime blir tillsammans den rosa brygd som Carrie svassar runt med i handen när hon rör sig genom folktäta barer.
För mig är cosmon förkroppsligandet av de fashionabla och obundna trettio-någonting karaktärerna i Sex and the City. Kanske var drinkarna från gårdagen trots allt värt huvudvärken eftersom jag för en kort stund kunde ta på mig mentala New-York-nötta Louboutins för att under en kväll leva mig bort från nationernas trettiofemkronors-öl. Samtidigt kunde jag inte annat än att undra: Använder vi oss av alkohol som en statusmarkör för att fly från vår egen gråa vardag?
Skaparna av Sex and the City är inte ensamma om att ha gett drinkar en nästan ikonliknande status. Alkoholen har trots allt spelat en återkommande roll i populärkulturen. Vi har genom den gjort associationer med en viss typ av människa och vilken alkohol hen dricker – vi vill konsumera samma dryck som våra favoritkaraktärer. Coen-brödernas kultkomedi The Big Lebowski (1997) följer Jeff Dowd, också kallad The Dude, som oavbrutet syns med en White Russian i handen – en drink bestående av vodka, kaffelikör, och mjölk. Den krämiga drycken hade några år innan The Big Lebowski endast beställts av äldre män som nått sitt bäst-före datum när det kom till festande. I ett post-Lebowski universum fick drinken ett namn i populärkulturen, plötsligt associerad med den tillbakalutade och coola Jeff Dowd.
I Mad Men (2007) dricker Don Draper en Old Fashioned bestående av de oftast maskulint kodade komponenterna bourbon och whisky. Efter seriens slut år 2015 var Old Fashioned en av de bästsäljande drinkarna i barer runt om i världen. Aperol Spritz fick även den en comeback i HBO:s The White Lotus (2021). Drycken syns i var och varannan scen och passar som handen i handsken på den otillgängliga eliten. Kanske är det de sicilianska landskapen som lockar, eller att Aubrey Plazas ikoniska karaktär ständigt syns med drinken i hand, men efter premiären av seriens andra säsong ökade försäljningen av drinkens avgörande ingrediens Campari Bitter med femtio procent i USA.
Med tanke på hur kultursfären druckit genom tiderna är det inte konstigt att alkoholen återkommer som en estetisk accessoar i olika verk. I början av 1800-talet ansågs absint vara ett medel till inspiration och frigörelse i det kreativa skapandet. Drycken blev en favorit bland konstnärer som Vincent van Gogh, men även bland författare som vår svenske August Strindberg. Arketypen av den supande konstnären är återkommande i det allmänna medvetandet såväl som i kulturen. I Lydia Sandgrens Samlade verk (2020) följer vi bokförläggaren Martin Berg och hans gravt alkoholiserade och tillika framgångsrike konstnärsvän Gustav Becker genom sena nätter med oändliga flaskor rödvin i Paris.
Ett ständigt återkommande scenario i Samlade verk är när de två vännerna sitter och dricker på ett av de många sunkhaken i Göteborg. Kladdiga bardiskar, ett kallt bemötande från ägaren, cigarettrök i luften, och några stammisar spridda runt de olika borden präglar Göteborgsskildringen i Sandgrens roman. Men sunkhaken har även fått ett uppsving utanför litterära verk. Nyligen uppmärksammades fenomenet ”sunkhaks-safari” i en artikel i Svenska Dagbladet (SvD), där det beskrivs som en slags gentrifiering av barer. Folk flockas i Facebook-grupperna Sunkiga hak i Göteborg och Sunkiga hak i Sverige, med 23 000 respektive 69 000 medlemmar.
Alla är på jakt efter den billigaste ölen på de sjaskigaste krogarna runt om i Sverige. Är det lavinartade intresset för sunkbarer ett resultat av deras skildringar i kulturella verk? I vilket fall har det plötsliga uppsvinget i status öppnat upp för en ny arketyp som tar plats runt borden på sunkhaken. Tidigare associationer med sunkhaken var stammisarna som gått till samma ölställe i alla tider. Men när en stor och stark på trettioåtta kronor tar rollen som ett uttryck för estetiska visioner får stammisarna samexistera med trendkänsliga ungdomar som har gjort krogarna till en del av sin sociala-medie-identitet.
SvD:s kulturredaktör Essy Klingberg resonerar kring hur ungdomars avtagande alkoholkonsumtion kan komma att påverka samtida kulturella verk i SvD-podden Dagens story. Hon märker bland annat ett skifte bort från alkoholreferenser i en ökad wellnesskultur. När ännu en Tiktok-influencer dricker en grön smoothie lägger ungdomarna flaskan på hyllan. Låtar på topplistorna präglas i mindre utsträckning än förr av alkoholreferenser och litterära verk skildrar allt oftare användandet av psykedeliska droger. I Leif Randts roman Allegro Pastel (2020) använder romanfigurerna ständigt psykedeliska droger, något som Klingberg menar är ett alltmer återkommande fenomen i samtida litterära verk.
Med alkoholen iklär vi oss en roll, samtidigt som drickandet är en nedåtgående trend. Fantastiskt för folkhälsan. Men jag undrar: Vad kommer att hända med arketyperna som den supande konstnären eller stammisarna på sunkhaken när alkoholen tar allt mindre plats i samtida populärkultur? Vem ska film-bro-killarna se upp till om inte The Dude? Vart ska wannabe-Carrie Bradshaws i tjugoårsåldern ta vägen när alkoholen tar allt mindre plats i populärkulturen? Det kan egentligen bara framtiden utröna. Jag kommer i vilket fall fortsätta unna mig en cosmo när CSN tillåter och drömma mig bort från nationsgolvets klibbiga dansgolv till folktäta barer i storstaden.
Artikeln publicerades ursprungligen i Lundagård nummer 3 2024. Läs hela tidningen i digitalt format här.
