Vårterminen närmar sig sitt slut. Med sommaren på ingång tänker Lundagårds studentlivskrönikör Ella Kettula på livets tilltagande takt – och frågar sig vart avsluten på saker som är över försvann.
De slår oftast ner när jag minst anar det. Insikterna om något väldigt självklart, men som likväl skakar om en rejält. Som får en att fråga sig hur man kan ha traskat runt på jorden i si eller så många år utan att ha tänkt på det tidigare. Senaste gången var när det stod klart för mig att alfabetet är uppkallat efter sina två första bokstäver. Ett av de mer väsentliga exemplen inföll för flera år sedan när jag under en lunchpaus utbrast: Har ni tänkt på att ju äldre man blir, desto mindre andel utgör ett år av ens liv? Väldigt fascinerande – enligt mig. Mitt bordssällskap var däremot föga imponerade. Det var tur att de aldrig skulle få höra vad jag hade att säga om alfabetet, för redan denna existentiella insikt möttes av likgiltiga blickar.
Livets tilltagande takt är något jag framför allt tänker på så här års. När pluggvardagen håller i en hårt i vristerna men sommaren samtidigt är inom räckhåll. Bara. Några. Veckor. Dagar. Till.
Under lågstadietiden kändes det alltid som det var ett helt liv som kom till ända under vårterminens sista veckor, sakta avtagande för att sedan kulminera under vårfesten med de något falskljudande tonerna av Ingen klocka ringer mer. Läsåret var långt och dess slut firades därefter. Numera känns det som att det är motsatsen som gäller.
I år inleds sommaren fredagen den 31 maj klockan 17.00. Åtminstone om man frågar mig och mina kurskamrater. Men det är inte någon sprudlande vårfest som infaller då. Nej, i stället är det givetvis tidpunkten för den sista deadlinen. Två veckor av intensivt uppsatsskrivande följt av några inlämningsknapptryck. Och vips, i hundra till noll är läsåret över. Vid det laget lär de flesta redan vara i väg på sina egna håll för sommaren. Ingen allsång eller betygsutdelning, inga kopiösa mängder farvälkramar till höger och vänster. Det är bara att fortsätta utan att sätta punkt. Framåt och vidare.
Jag borde glädjas. Jag som alltid hatat avslut – stunden då man tvingas inse att det som varit inte längre är. Och nu slipper jag det? Ju snabbare livet går, desto mindre tid verkar det finnas för att bry sig om avslut. Samtidigt har saker givetvis skett trots att deras slut inte längre passerar ribban för vad som är värt att vidkännas. Men det är som man inser det först ett tag efter att det som hänt faktiskt är över.
I skrivande stund, stadigt placerad i biblioteket med en mastodontuppsats inför mig, är det lätt att låta tankarna uppgås i nostalgiskimmer. Jag kan sakna möjligheten att få stanna upp och sätta den där avslutspunkten. På väg hem för dagen får jag medhåll. Jag cyklar förbi LUX och ser verket beståendes av orden ”Allt går så fort” skimra instämmande med mig i kvällssolen.
