Den 30 april gick den amerikanska författaren Paul Auster bort i sviterna av lungcancer. Lundagårds kulturkrönikör Dante Löfmarck sörjer en författare som haft en stor betydelse i hans liv.
Få kända personers bortgång har påverkat mig på ett bestående sätt, men sedan nyheten om Austers död har jag sörjt en författare som var betydelsefull under en avgörande tid i mitt liv.
Jag kom i kontakt med Paul Auster under de sena tonåren. Det började med att jag läste Paul Austers genombrott New York-trilogin, och jag ägnade därefter en ansenlig tid åt Austers författarskap.
Under denna period försökte jag försökte läsa den svåraste litteraturen jag kunde komma över. Jag läste Joyce, Eliot och Prousts På spaning efter den tid som flytt från pärm till pärm, och annat som var erkänt svårt. I detta var Paul Auster en andhämtning, något tillgängligt över vilket jag inte behövde skämmas. Austers böcker var spännande och medryckande, men även fulla av intelligens och känsla.
Det var under denna fas av livet jag bestämde mig för att skriva. Förgäves sökte jag ett konkret tillvägagångssätt då jag snubblade över ett klipp med Paul Auster. Från sin bostad i Brooklyn berättade Auster om sin skrivrutin. I olinjerade A4-block skrev Auster med reservoarpenna, rökandes på cigarillerna som skulle leda till hans död. Varje stycke skrevs om och om tills orden satt rätt. Därefter renskrevs det på Austers vita Olympia skrivmaskin.
Jag införskaffade en reservoarpenna, anteckningsblock och tyvärr inte en vit Olympia skrivmaskin, utan en turkos Olivetti Lettera 32 från 60-talet. Det visade sig att Paul Austers skrivrutin passade mig perfekt, och när jag skrivit något av värde står kvaliteten i viss del i skuld till Auster.
Även om jag älskade Paul Auster kom jag att glida ifrån honom. Austers 80 och 90-talsproduktions höga kvalitet sjönk då 2000-talet kom. Böckerna var bra, men nådde aldrig höjderna han nått i romaner såsom Månpalatset och leviten. Det var först efter Austers död jag gick till min bokhylla – i vilken Austers böcker utgör en ansenlig del decimeter – och tog ner Illusionernas bok.
Romanen handlar om en man som förlorat fru och barn i en flygkrasch. Försupen och deprimerad tittar han på tv en kväll då han av en slump ser en film med en bortglömd stumfilmskådepelare. Genom en serie slumpartade händelser leder den initiala slumpen till att hans liv åter får mening.
Paul Austers storhet består i detta, i hur han fångar hur det som ger livet mening är de små tillfälligheterna. Plötsligt händer något, man ser något på tv, råkar på en främling på gatan, och så förändras allt utav något så enkelt som slumpen. Det är uppenbart, men även det uppenbara tåls att påminnas om.
Med Paul Austers död lämnade en stor författare oss, en författare som förstod livets storhet. För varje nekrolog om Paul Auster jag läst inser jag att jag inte varit densamma om det inte vore för att jag läste New York-trilogin.
