Samtidens besatthet av att iklä känslor och beteenden psykologiska termer har spillt över på mystikens sista utpost: kärleken. I allt fler populärkulturella sammanhang pratar man om relationer i termer av anknytning snarare än romantik. Lundagårds kulturkrönikör Emmy Odeskog ifrågasätter om den här trenden är så sund som den utger sig för att vara.
”Signs that you have an anxious attachment style” swishar allt oftare förbi mig i Tiktok-flödet. Inte sällan är det åtföljt av typ ”you are afraid to be abandoned” eller ”you have a tendency to feel jealous”. Tio miljoner likes. Och det är (tyvärr) ingen trend förpassad till icke-traditionella medier. I SVTs dejting-dokusåpa Gift vid första ögonkastet handleder psykologer på bästa sändningstid nygifta främlingar i hur man håller ihop (trots eventuell avsaknad av känslor).
Vårt sätt att prata om relationer har förskjutits i populärpsykologins riktning. Kärlek, passion och förälskelse lyser med sin frånvaro, medan de psykologiska förklaringsmodellerna till att det funkar (eller inte funkar) vinner mark.
Enligt den nya terminologin var Gatsby, till exempel, inte kär i Daisy – han hade bara en obehandlad anknytningsproblematik. Heathcliff från Svindlande höjder också, och om Allie från The Notebook bara hade arbetat lite mer på relationen med Lon hade hon kanske inte behövt lämna honom för den uppenbart otryggt anknutna Noah. Att älska för mycket har översatts till psykologiska problem. Att älska för lite också.
I sin uppmärksammade bok Bad Therapy (2024) ifrågasätter Abigail Shriers den här trenden på ett bredare plan. Hennes huvudtes är att den yngre generationens skenande ångestkurva till stor del är orsakad av de åtgärder som egentligen är tänkta att bota den. En sådan åtgärd är just att saker som är helt normala (typ nervositet) tilldelas etiketter som pekar på ett sjukdomstillstånd (typ social ångest). Detta kan hindra människor från att utveckla effektiva sätt att hantera negativa känslor, samtidigt som det ökar stigmatiseringen av de som faktiskt lider av de här problemen.
Utöver att romantikens nedmontering är allmänt tråkig och själsdödande kommer den alltså med vissa risker. När känslor rubriceras som avvikande och sjukliga förväntas man ta distans från dem. Lösningen ligger i att reflektera snarare än genomleva. För en minoritet är så måhända fallet, men för de allra flesta inte. Risken med att kategoriseringarna vinner gehör hos en alltför bred grupp är därmed att inte enbart de osunt obekväma känslorna blir mat åt TV-psykologerna, utan även de sunt obekväma.
Egenskapen ”smärtsamt” strider nämligen (tyvärr) inte per automatik mot egenskapen ”vanligt”. Tvärtom. Livet är lidande. Kärleken också. Av de tio miljoner människor som har gillat den där Tiktok-videon känner förmodligen de flesta en helt normal rädsla inför något som faktiskt är skrämmande. ”Love is awful”, som prästen i serien Fleabag säger: ”…so no wonder it’s something we don’t want to do on our own.”
