På senare tid har kultur vars primära syfte är att skildra sin egen skapare ordentligt tagit rot i kulturen. Bilden av det egna jaget när det filtreras genom konst verkar fascinera inte bara konstnärer, utan också vi som tar del av konsten. Hedda Älveby har läst Saga Cavallins bok "Utge sig", som med filosofiska och sociologiska teorier samt populärkulturella exempel ger perspektiv på samtidens äkthetsfixering.
När jag tar boken i handen så försöker jag torka av framsidan och med tummen gnugga bort vad som ser ut som kaffefläckar. Det är inga kaffefläckar utan en bild av Josephine Thorsbys verk 4 years of intimacy som pryder omslaget, ett lakan täckt med diverse kroppsvätskor som nu finns i glansigt tryck på omslaget till Saga Cavallins fackboksdebut ”Att utge sig – Om autenticitetens vara och värde”.
Det är också just konsten och konstvärlden som Cavallins diskussion om sanning och äkthet tar avstamp ifrån. Ett fält där proveniensen och uniciteten ger värde till annars värdelöst stoff. Tracey Emins My bed ställdes ut i London på Tate Modern 1999 som ett av de nominerade verken för det aktade Turnerpriset. Verket består av Emins säng som men exakthet återskapats som den stod hemma hos henne komplett med nedsolkade lakan, matrester, använda tamponger och övergivna böcker. När sängen ställdes ut väckte den omedelbart kvällspressens nyfikna intresse och är enligt Cavallin fortfarande ett praktexempel på vår samtids suktade begär efter det sanna och obesudlade vilket även de 33 miljoner kronorna det klubbades för 2014 vittnar om.
Från Emins säng tar vi oss snabbt vidare till det autofiktiva, de fösta säsongerna av Robinson, AI och Rousseaus ”ädla vildar”. Cavallin rör sig i princip sömlöst mellan organiserad brottslighet till Margaux Dietz förlossningsvlogg via Marshall Berman och med ett kort stopp hos Michael Jordans första Nike Jordans. De många ämnena binds samman av frågan på vad som är riktigt äkta, men kanske allt mer om hur något framställs som riktigt äkta. För trots många stycken som är tunga av referenser och andra som blir anekdotiskt spretiga så är det under läsningen uppenbart att Cavallin är inne på ett spår som är en självklar tendens i vår tidsanda.
Är hennes utläggningar på så vis kanske just lite väl självklara? Ja, men bara delvis. Även om ämnet äkthet och autenticitet stundvis känns urlakat gör Cavallins snäva helhetsgrepp att det är svårt att inte bli förtjust. Rösten är egen, då måste den vara äkta.
