Fontaines DC:s fjärde skiva ”Romance” plockar frikostigt från 90-talets altrock, med (mestadels) positiva resultat. Maria Müllern-Aspegren har lyssnat på det irländska postpunkbandets välproducerade flört med den nya genren.
De foton på Fontaines DC som släpptes i samband med deras nya album omkullkastade mina förväntningar inför albumet. Manchesterbyxorna har bytts ut mot läderkjolar, och bakom dem syns inte längre hemkvarteren i Dublin. Varje framgångsrikt band når en punkt där de måste välja mellan att skala av och återgå, eller fortsätta framåt i obehindrad expansion. Fontaines DC verkar ha valt det senare.
Visst är ljudbilden större, gitarrerna maffigare och producenten mer känd. Från att vara intimt sammankopplad med Dublins arbetarkvarter är musiken nu distinkt ”internationell” och anpassad för att kunna spelas i vilket lands arenor som helst. Lite som om de spelade in ett ”greatest alternative hits” avverkar bandet influenser i hög takt. Allt från nu-metal à la Korn och Linkin Park till indiepop-melodier som låter hämtade från Pixies och the Cure.
”Desire”, med sina klagande, svävande gitarrer, låter som tagen ur ett Deftones-album. Den dissonanta och Nirvana-inspirerade ”Death Kink”, är en av albumets höjdpunkter, och innehåller till och med lite klassisk Cobain-lyrik:
”When you said I ’taste like sleep’/I was dead/When will you step in the room out of your head?”
En av albumets styrkor är huvudsångaren Grian Chattens röst, som kan bära självömkan i den Morrissey-influerade ”Bug” lika bra som Lana Del Rey-aktigt rappande i Starburster”. Hoarseness Is The Whatness” är en annars rätt förglömlig låt som räddas av Chattens sårbara stämma. Befriat från de djupare funderingarna kring irländsk nationalidentitet kan bandets irländska dialekt låta lite smygsexigt – men frågan är om det är värt priset.
För vad Chatten har att säga med sin ”exotiska” stämma däremot, träffar mig inte riktigt på samma sätt. Bandets tidigare album har måhända haft en lägre budget och en skramligare produktion, men ambitionsnivån på tematiken var högre. Bandet är som bäst när de får beklaga sig på Dublins paradoxala natur, en stad grundad av revolutionärer som samtidigt är djupt konservativ. Samtidigt är det förståeligt att bandet vill lämna barndomshemmet och bredda sin målgrupp; deras specifika typ av samhällskritik tenderar att låta mer som tjat än protest efter en tid.
Framför allt är Romance en skiva som (inte helt oväntat) handlar om kärleken och alla dess sidor. Hela albumet följer bandets nya riktning mot att spela på större, universella troper. Från nostalgiskt drömmande i ”Favorite” blir kärleken till het, dödlig passion i titelspåret ”Romance”. Låtar som ”In the Modern World” försöker hitta tillbaka till gruppens tidigare kritik av senmoderniteten, men rader som; ”In the modern world/I don’t feel anything/In the modern world/I don’t feel bad, Charlene” känns mest som när du är på fest och blir fast med en kille som upptäckte ”meningen med livet” när han tog LSD.
Det är den här dikotomin, mellan svängigt och överansträngt, som albumet pendlar mellan. Bandet har omfamnat popen, och producerar några riktigt catchiga melodier och dansbara rytmer. Skivans början och slut har några riktigt härliga rockdängor som jag tror gör sig fantastiska live, särskilt poppiga ”Favorite”, passande nog också min favorit. Men det är i den aningen krystade mitten som skivan stundtals tappar mig.
Det verkar som att bandet chansade rätt när de gick en ny musikalisk riktning med Romance, i alla fall om man ska se på både kritikers och fans reaktioner. Jag är övertygad att de genom detta album kommer att nå nya, lukrativa, målgrupper. I stället för att blekna bort som många andra talangfulla regionala band vågar Fontaines DC ge sig in i elden. Vi får bara hoppas att de inte kommer ha orsak att ångra det.
