Psykisk ohälsa har varit både debattsidorna och sociala mediers största buzzword i flera år, men det välmenande engagemanget och den tveksamma humorn har resulterat i en pseudovetenskaplig jargong. Utöver de skadliga effekterna begår den relaterbara humorn en ännu större synd – den är nämligen otroligt tråkig. Det tycker Lundagårds kulturkrönikör Smilla Sundén Pettersson.
Om man är aktiv på sociala medier är det svårt att undgå internetkulturen kring psykisk ohälsa. Fascinationen har genererat memes, så kallad aktivism och välmenande upplysningar om diverse diagnoser. Den här utvecklingen har pågått länge, ända sedan den gamla klyschan om att vissa diagnoser kan vara en ”superkraft” först uppkom för cirka fem år sedan. För visst måste det vara en klyscha vid det här laget? Om inte i sig själv så åtminstone genom hur många gånger samma gamla visa har upprepats med lite skiftande ton. Om jag ser till mina egna sociala medier så översköljs flödet av utbrända mammor som ska inspirera, listor på ”10 symptom som är tecken på adhd!” och ungdomar som låter sina ”intrusive thoughts win”.
Det finns också en tendens att reducera funktionsnedsättningar och sjukdomar till dåliga skämt. Mitt senaste hatobjekt för fenomenet är låten ”Neurospicy”av Jax (lyssna på egen risk). Hela skämtet går ut på att beskriva en person med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som ”neurospicy”. Jag har sett termen ”neurospicy” i sig förklaras som ett sätt att visa stolthet över sin funktionsvariation på ett ”kul” sätt, vilket kan vara nog så bra i sig, men var humorn i det finns har jag svårt att se.
Som så mycket annat är troligen den överdrivna fascinationen för människors mentala tillstånd ett resultat av viljan att förklara och bekräfta oss själva. Vi står inte ut med tanken på att vissa saker bara är som de är, att vissa tillstånd är övervägande negativa och att det inte finns någon rättvisa i att drabbas av dessa. Viljan att förklara allt som händer oss leder både till ett överdrivet patologiserande av helt hälsosamma beteenden och ett endimensionellt identitetsskapande där det som spelar störst roll är våra kliniska tillstånd.
Till råga på allt ger det upphov till en visklek där missinformation får spridas fritt genom upprepandet av samma trötta gamla skämt om att bli distraherad av ekorrar på grund av adhd eller sakna humor på grund av autism. Personligen hade jag kunnat förlåta lite felaktiga fakta om skämten i alla fall var roliga, men dessa är tyvärr i minoritet. Trots detta vill jag ändå tro att man kan skämta om allt detta utan att känna att den där årstidsbundna depressionen är att föredra framför att lyssna på ännu en halvkändis berätta sina lustiga diagnos-anekdoter. Men vad vet jag, det kanske är kul, jag är ju trots allt autist.
