Att packa upp flyttlådor i en främmande stad är sällan glamoröst. För studenter som anländer till Lund blandas känslan av nystart med ensamhet och rädslan för att inte passa in. Men i den anonyma tillvaron ligger också en frihet: Att få vara precis vem man vill. Det skriver Lundagårds studentlivskrönikör Mimosa Lu.
Att flytta till en ny stad är inte alltid lätt. När vi först landar i våra nya lägenheter känner vi, som många andra studenter, en blandning av fomo och hemlängtan. Ensamma med våra flyttkartonger som enda tröst, står vi inför det okända. I Lund är vi alla ingen när vi anländer, och rädslan för att inte få några vänner kan lätt ta över glädjen över vår första föreläsning. Att vara ingen är både läskigt och befriande – om jag kan vara ingen, kan jag ju även vara vem som helst. Som Emily Dickinson skriver: ”I’m nobody, who are you?”.
Fastän jag är totalt kär i Lund, var det rätt beslut att tillbringa sommaren hemma i byn där ingenting händer. Under tre månader reflekterade jag över min utveckling sedan min flytt till studentstaden i söder, samtidigt som jag återförenades med vänner och familj. Emellanåt fick jag däremot känslan att jag satt livet på paus genom att åka tillbaka hem. I en stad där ingenting händer står även människorna stilla. Småstaden är trygg men begränsande. Jag märkte att de negativa egenskaperna jag förbättrade i Lund började komma tillbaka ju längre jag stannade hemma. Så även om det var tufft att säga hejdå till föräldrarna var det dags att återvända till Skåne.
Tågresan tillbaka till Lund känns som en filmscen. Jag tittar ut och ser de småländska skogarna som jag växt upp med bytas ut mot öppna fält och åkrar. Samtidigt sätter jag på min spellista, en samling deppiga låtar om hur tufft det är att växa upp och önskan om att få vara barn igen. På mindre än tre timmar är jag återigen på Lunds centralstation – med en fullpackad väska med mat från mamma och pappa och ett hål i hjärtat som ekar av hemlängtan.
För att bli av med känslan visade sig lösningen vara att ringa hem till mina föräldrar varannan dag för att de ska få höra om fullkomligt ointressanta saker som fågeln som bajsade på min balkong eller hur jag haft i för mycket salt i min spagetti och köttfärssås. Oavsett om det är din första vecka som ensamboende eller ditt tredje år, så hoppas jag att längtan hem aldrig försvinner. Att sakna någon har blivit en vacker insikt om vad alla där hemma betyder för mig.
Att flytta till Lund har gett mig chansen att vara exakt den personen jag vill vara, en helt ny start på ett kapitel utan att vara begränsad av fördomar om vem alla tror att jag är. Lund har under ett år blivit en plats som temporärt ersätter ”hemma” och jag hoppas att det snart blir det även för dig.
Tanken på att börja mitt andra år på universitetet slår mig som en käftsmäll, barndommens bekymmerslösa dagar känns långt borta. Som reflex sätter jag igång spellistan igen och när ABBA ”Slipping through my fingers” spelas, fejkar jag ett leende, viskar ”du klarar det här!” till mig själv i spegeln, och cyklar till terminens första föreläsning.
