Hur mycket påverkar egentligen populärkulturen våra liv? Efter att ha deltagit på sitt första bröllop frågar Lundagårds kulturkrönikör Ella Kettula sig varför våra bröllopstraditioner ser ut som de gör – och vilken roll blödigheten spelar i det hela.
Fram till augusti i år stod mitt livssaldo på 23 levda år och noll gästade bröllop. Bröllopsbristen har gjort att riten fått en slags mytisk status i mitt inre; något som endast förekommer på tv med påkostade ceremonier kantade av familjefejder. Ska man tro mina sociala medieflöden verkar sensommaren vara tiden för det. Det ligger något paradoxalt poetiskt i tajmingen. Blommorna vissnar men kärleken blomstrar. Och för ett par veckor sedan var det dags för dikten att bli verklighet även för min del.
Att gästa ett bröllop var i mångt och mycket precis så som jag hade förväntat mig att det skulle vara: ett kärt brudpar, stenkyrkan som sken i sensommarsolen samt dj:n med det obefogat stora självförtroendet. Precis som filmerna målat upp det. Vad jag däremot inte var förberedd på var att under vigseln inse hur blödig jag blivit på äldre dagar.
I ceremonin ingick en uppläsning ur Första Korinthierbrevet. Ni vet, det där om att kärleken är tålmodig och god. Som filmförstörd bröllopsoskuld var min första tanke: Vilken klyscha! En åsikt jag ganska uteslutande baserade på en scen ur How I Met Your Mother där Marshall möts av hånande blickar efter att ömt ha reciterat korintierbrevets bröllopsvers. Hädanefter har jag utgått från att det är ett faktum. Versen är töntig och bör undvikas. Men i den pittoreska stenkyrkan kände jag mina ögon tåras när prästen läste upp den. Innehållet kändes förvånansvärt insiktsfullt; där och då var det som alla mina kärleksprövningar fick sina svar. Varför vara osäker? Varför tjafsa? Kärleken är faktiskt tålmodig.
Det dröjde inte länge innan det åter var dags att reflektera över en bröllopstradition populärkulturen smort in. Häromveckan gick som allmänt känt debatten om Svenska kyrkans ställning i frågan om brudöverlämningens vara eller icke vara het. Inför höstens kyrkomöte där beslut som berör hela Svenska kyrkan tas, förespråkar somliga att den anglosaxiska traditionen där en brud lämnas över av sin far till sin blivande man vid altaret är något som ska regleras och stoppas. Patriarkalt och förlegat ljuder tongångarna. Visst, kanske man kan tänka sig att brudparet själva får välja vad de gör, men nog är det lätt att sälla sig till kritiken. Den kritiken var däremot inte närvarande i How I Met Your Mother när det var dags för Robin att gifta sig och hon – som så många andra av populärkulturens kvinnor – fördes till altaret av sin far.
Man kan fråga sig varför traditionen med brudöverlämning fått fäste här. Sverige är ju trots allt listtoppare för världens mest sekulära länder. Likväl fortsätter folk att gifta sig – och får klyschiga verser upplästa för sig på bröllopet. En enkel förklaring vore att det är svårt att slita sig ur vad populärkulturen dikterar. Men kanske är det också skönt att få släppa fram blödigheten lite ibland.
