Att komma hem till Lund för sista gången efter sommaren är både fantastisk och vemodigt. Särskilt när det känns som om studentlivet har stått stilla med man själv har fått grå hår och en tantmentalitet. Nya studenter i alla ära men vi gamla förtjänar också att tas emot med pompa och ståt. Det skriver Lundagårds studentlivskrönikör Maria Henricsson.
Efter en sommar full av jobb och vuxenansvar har jag gått och längtat efter att komma hem till Lund och studentlivet. Att jobba har fått mig att inse hur härligt det är att vara student. Inget större ansvar, inget 8-17-kneg och en massa roliga fester. Mitt drömliv.
Väl tillbaka i Lund och Delphis renaste korridor möts jag av nyinflyttade novischer som osar av ångest och gårdagens nollningsevent, men även de gamla rävarna som egentligen inte är så gamla. I stället känns det som om det vore jag som har åldrats flera år under sommaren.
Jag som har längtat till Lund förväntar mig något sorts välkomnande. En mysig middag, en grillkväll eller en volleybollmatch. Vad som helst egentligen, jag är inte så kräsen. Men så blir det inte, för alla är upptagna med att nolla eller nollas. I stället får jag höra att jag numera är en del av korridorens möblemang. Perfekt för min åldersnoja.
Medan de nya studenterna välkomnas med öppna armar känner jag mig lite förkastad, som om jag verkligen vore en del av den fasta inredningen. Var är allt ståhej för oss veteraner? Vi förtjänar också att välkomnas tillbaka.
Missförstå mig rätt nu, jag vill såklart att alla ska välkomnas in och bli en del av Lunds fantastiska studentliv. Njut av den här tiden. För medan ni lägger er första ”tactical puke”, hittar er favorit-bakismat och kuggar den första tentan sitter jag och funderar på vilken praktikplats som ger mig bäst karriärmöjligheter. Om jag vill bo kvar i Skåne, flytta hem till Stockholm eller hitta lugnet i Piteå.
Kanske är min avundsjuka bara ett resultat av att jag började plugga under pandemin och gick miste om en massa roliga upplevelser (minns ni ens den, ungdomar?). Eller så börjar jag bli gammal och grå på riktigt. Men så illa är det nog inte, jag klagar i alla fall inte till Sydsvenskan om att ni väsnas. I alla fall så ska ni veta vilken ni har som får ta del av allt Lund har att erbjuda.
Nu ska jag sluta att vara en bitter tant. För någon måste lära er ungtuppar om nationslivet, och vad är man om inte veteran. Jag avundas inte heller ångesten att vara ny och inte fatta någonting. I stället för att sitta och sura över att ingen bryr sig om oss gamla studenter ska jag ut och slira på nationerna som ni novischer inte ens visste fanns. Vi ses i dimman!
