Snart börjar det – utbytet. Men med checklistor avklarade och farväl-middagar avbockade är det den mentala packningen som känns tyngst. Det skriver Lundagårds utbyteskönikör Amanda Barratt.
De tomma resväskorna stirrar dömande på mig från golvet. Mitt sovrum är täckt av saker, och jag har ingen aning om var jag ska börja. Hur många par strumpor är tillräckligt många? Kan jag rättfärdiga åtta par skor? Och kommer jag behöva mer än en balklänning i Birmingham? Det hela känns hopplöst. Dessutom vet jag att under alla små frågor så gömmer det egentliga problemet sig, den större frågan som har följt mig hela sommaren: Är jag redo för det här?
Packningen är den sista och (för en maximalist som mig) kanske jobbigaste pusselbiten i det som varit en månader lång resa mot utbytet. Jag har checkat alla boxar: boende är fixat, kurserna är godkända och flygbiljetten är bokad. Jag har ringt försäkringsbolag såväl som banker. Jag har till och med varit på en fullskalig farväl-tour, där jag tvingat alla jag känner att infinna sig på otaliga ”hej-då-middagar” och ”jag-kommer-sakna-dig-fikor”. På pappret är allt redo, så hur kan det då vara att när någon frågar mig om jag är det, fastnar orden i halsen?
Det enda som saknas är känslan av att vara redo, vilket på något underligt sätt verkar som det allra viktigaste. Allting kan vara förberett, alla väskor packade, men sanningen är att om man inte känner sig redo, hur ska man då veta att man är det? Känslan blir den avgörande skillnaden mellan självförtroende och självtvivel.
Jag lutar mig mot tjocktröjorna bakom mig på golvet och stirrar dramatiskt upp i taket. Vad krävs då egentligen för att man ska vara redo? Det är inte färdiga checklistor och avklarade hej-då, men det kan ju inte heller vara att man är förberedd inför allt som kan komma. Jag kan inte hjälpa att tänka tillbaka på hur det var att flytta till Lund. Jag kände mig ganska redo då, trots att jag inte visste vad förändringen faktiskt skulle innebära, inte i förhållande till att flytta hemifrån eller till att börja plugga. Men jag var beredd att försöka. Om vi ska dra den något förutsägbara packningsliknelsen till sin spets, är att vara redo kanske inte att veta exakt hur många par strumpor, eller balklänningar, man kommer behöva, utan snarare att vara villig att gissa och hoppas på det bästa.
Tanken får mig att se mig bland packningskaoset omkring mig. Blicken landar på de åtta par skorna. Jag går bort till dem och plockar upp hälften. Jag har ingen aning om fyra par är rätt mängd, men jag är beredd att gissa. Skorna landar i en av resväskorna med ett mjukt duns, och i samma ögonblick, så väljer jag att vara redo.