Hur fattig är studenten?

- in Kultur & Nöje, Kulturreportage

Ett romantiskt skimmer ligger över studietidens ekonomiska utmaningar. Att vända på varje CSN-krona är nästan lika stor del i studentens identitet som att faktiskt läsa på universitetet. Ella Kettula funderar över hur det ligger till med studietidens ekonomiska centralmyter.

Min första lägenhet var just så där småsunkig som en första lägenhet ska vara. Studietiden stod runt hörnet; aldrig hade ett ihoptejpat kylskåpshandtag, fönster mot en plåttaksfylld innergård, flagnande skåplack och ljudet från källarens replokal känts så rätt. In med nudlar, havregryn och linser i skafferiet. Jag var redo för den mytomspunnet knapra tiden som fattig student.

På något sätt visste jag att det är så det ska vara. Hur många gånger hade jag inte läst recept på billig studentmat och tillspetsade snabbnudlar online, eller hört någon vuxen berätta om vilken mat de numera totalundviker efter att ha förätit sig på det som studerande? Och så var det ju populärkulturens otaliga skildringar av studentlivet och dess prövningar. Den torftiga studietiden är ofrånkomligen en del av vår kulturella vokabulär.

Men är det faktiskt verkligheten som skapar myten? Visst, i det gränsland mellan föräldraförsörjning och arbetslivsinträde som studietiden för många är, tenderar det ekonomiska svängrummet att vara begränsat. Men även om man på det stora hela har det rätt okej verkar det finnas en benägenhet att tillskriva sig rollen som fattig nudelätande student. Att ta del av den delade identitet som uppstår, men utan att behöva lida när leken blir lite mer på riktigt. Lite som i den klassiska filmen When Harry Met Sally där huvudpersonerna för första gången möts på University of Chicagos campus eftersom de ska dela bil till New York för att spara på bensinkostnaderna. För visst gäller det att som student vara fattig på rätt sätt. Välja att samåka men fortfarande kunna ta sig dit man vill och behöver. Det är bara roligt så länge man faktiskt har råd, men kanske egentligen borde spara. Man ska frivilligt låta sig omfamnas av myten.

Att diskutera studenters monetära omständigheter med ”myt” som upptakt öppnar utan tvekan för en kritikflod av bibliska dimensioner. För trots att termen ”myt” i sig inte betyder osanning är det ofta med den konnotationen ordet används i dagsläget. Det vore givetvis inget annat än verklighetsfrånvänt att beskriva studenters ekonomiska utsatthet som just det – frånskild verkligheten. Samtidigt har upprätthållandet av fattigdomstropen konsekvenser. Om alla studerande dras över en och samma fattigdomskam riskerar upplevelserna för de som verkligen har det ekonomiskt svårt att förbises.

Men om det inte finns en entydig verklighet fylld av homogent fattiga studerande som ligger som grund för myten – hur kommer det sig då att den består? Här kan den erkända inramningen av den fattiga studenten granskas ur en motsatt, och möjligen mer intressant, synvinkel. Nämligen om inte myten också besitter förmågan att bli sanning och verklighet.

I sitt klassiska verk Mytologier (1957) skriver Roland Barthes om den moderna myten som ett kommunikationssystem genom vilket något tilldelas en viss betydelse. Som exempel använder han sig av vinets roll i den franska kulturen. Enligt Roland Barthes är vin inte bara vin i Frankrike utan en del av landets identitet – det franska folket förenas i en tro på vinet och dess vitalitet. Det är varken någon som talar om alkoholens negativa hälsoeffekter eller att drycken är en expropriationsprodukt med rötter i landets koloniala historia. Genom att förse saker och fenomen med mening, menar Roland Barthes att myten fyller en ideologisk funktion i samhället. Något som i sin tur gör den tätt förankrad till kultur och makt.

Hela premissen för högskolestudier är att man inte tjänar pengar.

Myten både skapar och upprätthåller en viss kultur. Genom det blir myten en sanning; när man är student är det snabbnudlar och samåkning som gäller. Inga konstigheter med det. Det som gör myten så effektiv är att den blir en given del av språket. Det etableras ett naturligt förhållande mellan semiotikens betecknande och betecknad, det vill säga ett teckens fysiska form och det mentala koncept det representerar. Ett normaliserat förhållande uppstår och konsumeras där fattigdomen betecknar studenten ungefär som rök betecknar eld. Man kan dock fråga sig om inte myten om den fattiga studenten genom detta också blir ett sätt att bibehålla status quo. Varför ändra på något när det är så här det ska vara. I det går rimligen en viss grad av genomslagskraft förlorad. Men myten om den fattiga studenten verkar inte heller rubbas av berättelser om studentliv i lyx.

Med allt från Donna Tartts dark academia-klassiker Den hemliga historien (1992) till de privilegierade Manhattan-ungdomarnas liv i Gossip Girl målas en, för de allra flesta, onåbar verklighet upp. Och det är även där, på det ouppnåeliga och underhållande planet som allt stannar. Däremot vittnar de här berättelserna om att tillgångar för studerande inte endast är av monetär karaktär.

Hela premissen för högskolestudier är att man inte tjänar pengar utan i stället allmänbildas och specialiseras inom sitt område. Samt förstås, det som ingen vill låta en glömma: Man vidgar sitt sociala nätverk. I bourdieuska termer frodas ens kulturella och sociala kapital. Inte minst i anslutning till den ansenliga institution som ett universitet är i samhället. När det symboliska kapitalet beaktas i sin helhet blir bilden av den fattiga studenten inte fullt lika skarp. Det här är framför allt viktigt ur ett temporalt perspektiv. Trots att man som studerande sällan har så mycket pengar att röra sig med i nuet är det sällan fallet för framtiden. Framför allt inte med tanke på den arsenal av kunskap och nätverk man får tillgång till – och kan använda för att få tillträde till och kunna föra sig i samhällets finrum senare i livet.

Vi lever inte alla i samma verklighet. Således vore det förstås en förenkling att ge ett enkelt ja eller nej som svar på frågan huruvida den ”fattiga studenten” är en myt – eller i vilken grad den faktiskt återspeglar verkligheten. Men visst finns det något betryggande i att tillsammans uppgå i myten oavsett dess sanningshalt. Att oentusiastiskt tillreda sin linsgryta. Avvakta med inköp och restaurangbesök dagarna som föregår CSN-utbetalningen. Inte för att man nödvändigtvis måste eller för att det alltid kommer att vara så, men för att smutta på billigt vin är godare om man tar del av myterna kring det.

Artikeln publicerades ursprungligen i Lundagård nummer 5 2024. Läs hela tidningen i digitalt format här.